Det där som uppdagades när Lyckliga Hon plötsligt var sur och fjär i lördags.
Som fick mig att fråga vad det var.
Skavet om Mumindalen.
Jag kanske borde fattat.
Det var ju den där svartsjukan om att jag skrev för mycket Facebookkommentarer till Mumindalen.
Som exempel.
Och fler saker.
Några småsignaler har funnits.
Men inget sagt.
Inget visat.
Små signaler som jag förväntades f ö r s t å.
Vi har pratat mycket om det där.
Att inte försöka sucka sig till frågan "Vad är det?"
Utan säga vad som skaver.
Oavsett vilket.
Jag förstår.
Kramar.
Berättar.
Ger de nyanser hon vill ha.
Gott om finns det.
Nyanser alltså.
Sånt som inte klickar med Mumindalen.
Och att jag inte känner n å g o t sånt.
Alls.
Jag har haft alla argument för att lämna.
Men jag vill vara hemma med Lyckliga Hon.
Mumindalen är en ny vän.
För mig som har för få vänner.
Hon råkar vara kvinna.
Som aldrig blev en flirt.
Och glad är jag för det.
Hon är en vän som frågar.
Men som vill även Lyckliga Hon väl.
Vill lära känna.
Vill vår relation väl.
Det är jag glad för.
Viktig fråga för mig.
Vänner som struntar i partnerns mående skaver lätt.
Vänner som vill relationen illa kan skapa mycket dumt.
Förstå när partnern har det jobbigt är ett måste.
Fråga.
Och inte vara rädd för svaret.
Jag vill inte ha en vän som är jobbig.
På något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Man dömer lätt andra efter sig själv..
Hur långt ska det behöva gå? - Är kanske något du ska fråga dig själv? (Tänker på ditt nästa inlägg om att kväva något inom en, detta något kan faktiskt dö och det gör det med besked oftast.)
Talar av erfarenhet och tänker på ditt bästa, så som jag skulle gjort med mitt eget i god tid.
Håller med Anonym: Ibland kan man inte hålla fast vid ens den största kärleken; det gör alldeles för ont för att man ska kunna fortsätta fungera.
Om nu Mannens beskrivning är helt korrekt, då kanske man kan fundera över vilket spel damen spelar: Hon HADE ju klarat av Mumindalen-hotet. Hon hade ju tagit den kvinnan till sitt hjärta, som vän. Och så skaver det att du pratar extra med henne.
Verkar som det finns en väldigt ensam och osäker liten övergiven flicka där inne. Som gärna river lite i andras skinn när ingen annan ser.
Men hon minns kanske hur lättvindigt hon själv har skadat dig, och tänker sig att du är likadan. Minns sina svikna deklarationer av trohet och pålitlighet, och tror att kunde hon själv så kan väl du.
Jag skulle nog inte vågat tro på att jag skulle orka. Fast det gjorde jag en gång. Håhåjaja. Det borde jag inte ens försökt.
Men ett sample-element är inget statiskt underlag. Det går nog bra, ska du se.
:-)
Usch vad jag är elak. Lessen.
Tycker man om en människa ska man bry sig om den människans rädslor och ta dem på allvar. Hade vi båda gjort det under hela den här tiden hade massor inte hänt. Att bemöta rädsla med ilska förstör självkänsla och relation lika säkert som att krig är fel.
Nej, Lyckliga Hon projicerar inte sig själv på mig med rädsla om att jag ska vara otrogen. Det är inte det hon gör. Och jag var nästan otrogen för sju år sen. Kan själv, liksom.
Däremot bor det inom både mig och henne en liten rädd människa som vill bli sedd som bra av den viktigaste människa vi träffat. En rimlig önskan, och en vacker process vi kan skapa om vi bestämmer oss för det.
Lyckliga Hon blev ledsen av den här bloggen och av kommentarerna. Jag tyckte bara jag skrev sådant som var känt. Jag lämnar den här bloggen nu. Hon säger att det inte är svartsjuk hon är. Jag ska ta den känslan på allvar. Vi pratade om det igår, och det var klokt.
Jag gissar att bloggläsare som rekommenderar oss att ge upp ofta själva har ett minne av att ha försökt för länge. Bredvid varje sådan historia finns massor som lyckats. Tack och lov.
Skicka en kommentar