Nymanlighet - att göra upp med sin skugga

Brevlådeintegriteten kränkt. Igen.

2009-06-17T18:52:00.002+02:00

Jag ber redan nu om ursäkt för att jag svär.

Förra gången var det kyrkan som hade så helvetes svårt att fatta att "Ingen reklam" betyder "Ingen reklam! Är du trögfattad eller?" Nu är det ett privat vårdbolag som försöker kränga sitt koncept för vårdcentraler genom att trycka ner det i min brevlåda märkt "Ingen reklam".

Tack för helvete, jävla krämare!

I mitt hemlandsting ska det tydligen införas nåt som kallas vårdval. Alla ska välja vårdcentral trots att vi redan får det. Vad jag vet har regeringen tvingat alla att genomföra detta. Jag antar att det kommer att komma stora kampanjer med listor på vilka vårdcentraler man får välja när det väl är dags. Men det är inte alls dags just nu.

Men Det Stora Vårdbolaget börjar redan nu. Och som så många andra företag har dom noll respekt för integritet.

Någon jävel anställd av dem har vandrat in i min trappuppgång och med sin reklam kränkt min brevlådeintegritet. Vad gör jag? Kan jag anmäla dem till Allmänna Reklamationsnämnden? Välja deras vårdcentral är helt uteslutet efter att dom tryckt in foten innanför min dörr på det här sättet.

Jag är jättearg. Bajsbrev känns inte uteslutet.

Bajssex

2009-06-14T22:05:00.002+02:00

Jag och Lyckliga Hon pratade. Samtalet vindlade fram och tillbaka för att landa i något vi inte riktigt känner igen oss i. Bajssex. Associationen kom från någon ståuppare som undrade hur man i par inser att bägge tänder på bajssex.

- Oj, nu råkade jag visst bajsa på dig.
- Men jag tyckte det var helt okej faktiskt.

Ja, så kan det väl gå till. Det var så mycket frågor om bajssex i vårt fnitterintellektuella samtal.

- Var hittar man en partner?
- Hur upptäcker man att man delar böjelsen med en partner man redan har?
- Är det som S och M? Antingen gillar man att göra eller att få?
- Är det något man gör till fest? Plastlakan på, liksom.
- Vilka? Varifrån? När?
- Hur upptäcker man det?

Ni kan tro att jag avfärdar, stigmatiserar, raljerar. Nej, mitt i att jag äcklas av själva grejen, finns det något väldigt nyfiket hos mig. Men jag skulle inte se en femmandokumentär om det, för jag skulle tro att den exploaterade.

Det är inte onormalt, det är bara lite längre bort från medel. Hoppas ni är lyckliga och mår bra ni som gillar det. Men sen börjar jag fnittra och tänker på Hassans gamla busringning.

- Det viktigaste är ju att det är lätt att spola av efteråt.

Jag har lagt många fördomar på soptippen under mina vuxna år, och kommit långt i min vandring mot en breddad normalitet. Det är väldigt viktigt för mig. Jag undrar om jag kan förstå alla som är annorlunda. Men det är en utmaning.

Ännu en Bildt med frisyr

2009-06-09T21:12:00.003+02:00

Många dissar Elisabet Höglunds frisyr. Men ingen raljerar offentligt om den mest fascinerande frisyr Sverige skådat på länge.

Hon som ser ut som en konservativ brittisk bitch blandad med white trash-slitet hår som sprayats och blekts så att det inte längre överlever utan en enorm dos hårspray. Jag får öst-vibbar. Jag häpnar, saknar ord, vet inte vad jag ska säga.

Anna-Maria Corrazza Bildt. Kvinnan bakom den Youtube-video som inte längre finns kvar, där Eddie Oliva sjöng "Jag kryssar Anna-Maria" till tonerna av Guantanamera. Mer satir än satir själv.

Nu är hon inte längre bara hysteriskt leende matentreprenör och Calles fru, utan också EU-parlamentariker som får luta på huvudet när hon går genom dörrar.

Jag imponeras av frisyrens höjd. Och undrar om EU-parlamentariker får hårspraybidrag. Det kan behövas. Det. Och högre dörrar.

Arg på kyrkan

2009-06-04T17:32:00.003+02:00

Ingen reklam tack! Men gärna samhällsinformation.

Jag minns inte om det var Naturskyddsföreningen som hade en sån klisterlapp att sätta på dörren. Den fungerade. Reklam uteblev, inklusive den eftertraktade IKEA-katalogen. (Många är vi nog som försökt få j u s t Ikeakatalogen men misslyckats.

Idag är lägenhetshus i de flesta städer stängda och låsta. Det finns inte ens koder, förutom reklamutdelarnas och brevbärarnas hemliga koder till dörren.

Men en organisation lyckas alltid få ut sin reklam i lådorna. En (ja, jag svär nu) jävla organisation som tränger igenom mitt pappers- och integritetsskydd:

Svenska Kyrkan.

Det är alltid något församlingsblad eller information om barnkörer och annat som lyckas nästla sig in i min brevlåda. Hur gör dom? Det är oadresserad reklam, så det är inte köpt och betalt till Posten. Någon kommer in i min trapp och lägger i brevlådorna. Vem? Hur?

Är det flitiga (och integritetskränkande) medlemmar som sätter upp sig på listor över vilka trappuppgångar de tar ansvar för?

Tjuvtittar utdelarna på brevbärarna och snor koderna?

Är det kristna brevbärare som lojalt bär Församlingsbladet med sig i innerfickan?

Är det Guds hand?

Många frågor. Och i dessa mångkulturella tider undrar jag om utdelarna sållar. Läggs det papper även i familjen Mohammeds och familjen Alis brevlådor? Varför är den annars så engagerade frikyrkorörelsen så dålig på att få ut sina broschyrer till mig?

Jag har "Ingen reklam" på lådan. Jag har satt upp mig på "Nix telefon". Jag skäller ut telefonförsäljare som ändå ringer. Jag har satt upp mig på "Nix Kyrkan" genom att gå ur Svenska Kyrkan. Jag vill bara att det respekteras även för min brevlåda.

Jag är förbannad.

Och nyfiken på hur dom gör det.

Humor om att prata klartext...

2009-06-01T21:22:00.002+02:00

Jag har funderat på om jag kommer att skriva annorlunda på nya bloggen. Finns det saker jag vågar skriva där men inte skrivit förut?

Svaret? Vet inte. Men här är ett exempel på att prata klartext. Det är väl värt att se hela rakt igenom. Självdistans ut i fingerspetsarna.

Hämtehår

2009-05-29T09:00:00.004+02:00

Jag älskar ordet hämtehår. Hämtehår är en av de mest förnedrande frisyrer som finns. Det är nästan bara seriemördar- eller roddarhockey som överträffar i pinsamhet och vilja att kompensera. Alla dessa män som försöker få till något som täcker, som försöker dölja flinten. Det är så otryggt. Nästan som tupé.

För många år sen skämtade Adde Malmberg om att Carl Bildt var Sveriges försiktigaste människa. "Varför? För att han kammar hämtehår fast han inte behöver det". Det var nästan spöklikt träffande om den yngre Bildts frisyr.

Det var ett magnifikt hämtehår den unge Bildt hade. Och idag har det blivit den stora frisyrtrenden. Vad Adde säger idag vet jag inte. Idag när unga indiekids i första hand, men även unga jurister och andra, kammar hämtehår som börjar i nacken och där luggen är överallt. Över jävla allt. Bildts hämtehår framstår som den fega kopian i jämförelse.

Vet dessa ungdomar att de har hämtehår? Vet de vem som är frisyrförebilden? Mycket är the nya lugg. Det är dags att ta bladet från munnen och säga till indiekidsen. "Är det bara hämtehår eller har du tupé?"

Ny blogg

2009-05-29T08:50:00.003+02:00

I efterhand framstår det som så självklart. Jag och Lyckliga Hon borde redan i julas lämnat de bloggar som var så otroligt kopplade till separationen. Det var ju fel att fortsätta på samma ställe. Eller vi borde gjort det så fort det började skava mellan oss i januari. Bloggar som man känner till fungerar i medgång men inte i motgång. Eller fungerar om man skriver om teman som inte är relationen.

Jag tömmer den här bloggen på relationsskrivande nu och flyttar det till en ny blogg. Skriva vill jag för att samla tankarna och få kloka kommentarer. Här kommer nog flamset och tramset och det intellektuellt högstående och musiken att hamna. Grundtanken att kunna blogga om mina känslor om jag bara skriver sådant som är väl känt av Lyckliga Hon fungerar inte. Inget jag skriver här ska behöva göra henne ledsen eller rädd. När det blir så gör det ont i mig.

Jag kommer att skapa en ny blogg där jag kan ta mitt emo-bloggande med mig och skriva om ensamheten, kraften, terapin, sexlusten och den stora stora viljan att kunna leva så att den finaste människa jag någonsin träffat får känna sig och vara så fin som både hon och jag förtjänar.

En ledtråd är att jag gör bloggen lätt att hitta.

Till alla läsare av både mig och Lyckliga Hon har jag en önskan. Var hårda mot oss om vi går ut i självömkande offermentalitet där vi gör oss till ansvarslösa offer och allt till den andres fel. Stötta oss med virtuella kramar och kloka kommentarer, men ge oss inte villkorslöst stöd i en sådan syn. Det är så lätt att skriva så, och så lätt att få kommentarer om den hopplöse partnern. Och det är inte bra.

Den som vill ha min nya bloggadress kan mejla mig på skapaennyman@gmail.com. Annars kan jag bara säga. Sök. Och du ska finna.

/Han, idag lycklig och inte grubblande

Sexlust och kärlek som stängs av

2009-05-27T22:02:00.005+02:00

Jag skrev om min sexlust.
Att jag inte vet vad som händer
när min varma vackra kärlek till Lyckliga Hon,
min varma vackra lust,
när den inte får komma ut.
Inte får visas.
Inte är besvarad.

Det har gått tid.
Vi har haft sex.
Vi har inte haft sex.
Jag har tassat, känt efter, anpassat mig.
Varit så lugn jag kan.
Total närvaro.
Vackert och fint när vi har det.

Men något i mig vågar inte känna.
Stänger av den delen av kärleken.
För att jag inte vill bli ratad.
Inte vill väcka panik.
Nånting i mig dör.

Sexualitet är något delat för mig.
Den mår inte bra.
Är rädd och feg.

Med den rädslan kom jag nervös till sängen igår.
Rädd.
För att inte vilja själv.
Rädd.
För att väcka panik.
Trött.
På det.

Om den sexlusten som mår dåligt.
Måste vi också prata.
Efter att först ha väckt den stora uppgivenheten
igår.
Gjorde vi det.

Två ledsna sexlustar
behöver kramar
behöver sex
behöver hitta något nytt
tillsammans.
Det kan inte finnas krig mot någon av oss.
Då.

Skriva om det där jobbiga

2009-05-27T21:28:00.004+02:00

Det där som uppdagades när Lyckliga Hon plötsligt var sur och fjär i lördags.
Som fick mig att fråga vad det var.
Skavet om Mumindalen.
Jag kanske borde fattat.
Det var ju den där svartsjukan om att jag skrev för mycket Facebookkommentarer till Mumindalen.
Som exempel.
Och fler saker.
Några småsignaler har funnits.

Men inget sagt.
Inget visat.
Små signaler som jag förväntades f ö r s t å.
Vi har pratat mycket om det där.
Att inte försöka sucka sig till frågan "Vad är det?"
Utan säga vad som skaver.

Oavsett vilket.
Jag förstår.
Kramar.
Berättar.
Ger de nyanser hon vill ha.
Gott om finns det.
Nyanser alltså.
Sånt som inte klickar med Mumindalen.
Och att jag inte känner n å g o t sånt.
Alls.
Jag har haft alla argument för att lämna.
Men jag vill vara hemma med Lyckliga Hon.

Mumindalen är en ny vän.
För mig som har för få vänner.
Hon råkar vara kvinna.
Som aldrig blev en flirt.
Och glad är jag för det.
Hon är en vän som frågar.
Men som vill även Lyckliga Hon väl.
Vill lära känna.
Vill vår relation väl.
Det är jag glad för.
Viktig fråga för mig.

Vänner som struntar i partnerns mående skaver lätt.
Vänner som vill relationen illa kan skapa mycket dumt.

Förstå när partnern har det jobbigt är ett måste.
Fråga.
Och inte vara rädd för svaret.
Jag vill inte ha en vän som är jobbig.
På något sätt.

90-talet enligt Schyffert

2009-05-27T10:47:00.003+02:00

För mig som föll pladask för Hassan och som såg I manégen med Glenn Killing från avsnitt ett är Henrik Schyffert någon som alltid funnits under mitt vuxna liv. Han har aldrig varit favoriten, Robert Gustafsson och Fredrik Lindström har alltid varit mina favoriter. Jag har tyckt att Schyffert varit lite för ironisk och stöddig och till och med förstört vissa program han deltagit i genom att vara för kylig. Men i föreställningen om 90-talet visar han stor självdistans. Riktigt kul. Riktigt igenkännligt för oss jämngamla.

Se.

Kärlek

2009-05-25T19:23:00.002+02:00

Fint känns det nu. Lite strular, och jag ska strax berätta om Tonträff och mina känslor och Lyckliga Hons rädsla, och om att förstå och inte förstå och veta och stötta.

Men kärlek, känns nu. Strålande varma leenden, en kind som stryker mot mitt knä, händer som smeker mitt lår utanpå nya, dyra jeans, sex, inte sex, och lugn.

Kärlek. Jag har skrivit förut om vad kärlek är och hur det kan definieras. Vi lekte bägge med känslan av att se varandra som ledsna, som någon vi gjort ledsen, och som behöver kramar, nyfikenhet, kärlek. Men det kokar ner till något viktigt. En

Att fråga och inte vara rädd för svaret.

Bra. Ligger den i munnen, hjärtat, tanken.

Lite otryggt, lite rädda har varit. Lite. Men lugn har kommit, inte spä på. Lugna.

Dialektiskt lugn

2009-05-24T12:00:00.002+02:00

Helgen är som det var tänkt innan turbulensen hände. Hemma hos Lyckliga Hon med dottern och allt är som vanligt. I fredags hade vi bägge en trevlig kväll med Mumindalen hemma hos mig, med god mat, sällskapsspel med dottern och vin- och teprat till sena natten. Så härligt med en vän som vill Oss väl. Och sen absolut inga förväntningar och inga krav utan... överraskande njutning sent på natten. Det kändes som "vanligt", vilket absolut inte är lite utan mycket.

En lördag i samma lugna, självklara takt. Lite fixande hemma hos mig med gardiner och annat. Handla och hem till Lyckliga Hon där allt bara Är. Lugnt liksom. Lite rädsla och kravkänsla vid läggdags, men det som är lugnt i mig blir också lugnt i Henne. Det blev som "vanligt" igen.

Det är ju så här det ska vara. Tyvärr verkar vi behöva dialektiska konflikter för att tänka efter. Att jag drivs till att tro att Hon går över gränsen där "slut" är slut och ingen återvändo, och att Hon kanske inser att det blev så. Får oss att fundera över varför.

Först efter antitesen och syntesen kan förståelsen växa fram. Det borde gå utan det.

Fredagsmusik med covers

2009-05-22T15:10:00.003+02:00

Glad musikfredag. Jag gör en liten jämförande analys. De läsare som är sugna får gärna lägga sin röst på sin favorit av följande fyra versioner av samma låt.

Titta på den här videon:

Kände ni igen låten?

Det är inte satir. Du kan hitta Herr Anka hos Letterman från skivan "Classics my ways" eller nåt. Enda ändringen i texten verkar vara "Load up on guns" som blir "Load up, Load up". Det är väldigt svårt att inse att denna storbandseasylisteninglåt med Paul Anka (Han med Diana från 1957!) är Nirvanas teenage angst-klassiker Smells like teen spirit, och dessutom att se klippen med alla Nirvanaklipp till. Fredagskul.

Men texten då? Undantaget vapnen är den helt enkelt rätt intetsägande. Mest ord efter ord. Originalet får snarare sin unika energi nästan enbart från sången och kompet, medan texten mest är väldit lätt att artikulera. Den blir därmed tydlig.

Andra artister klarar av att sjunga "my libido" med mer trovärdighet än Anka. En av Tori Amos många fina covers som finns på youtube:

Patti Smith också.

Texten till Smells like teen spirit
Load up on guns
Bring your friends
Its fun to lose
And to pretend
Shes overboard
Myself assured
I know I know
A dirty word

Hello (x 16)

With the lights out its less dangerous
Here we are now
Entertain us
I feel stupid and contagious
Here we are now
Entertain us
A mulatto
An albino
A mosquito
My libido
Yea

Im worse at what I do best
And for this gift I feel blessed
Our little group has always been
And always will until the end

Hello (x 16)

With the lights out its less dangerous
Here we are now
Entertain us
I feel stupid and contagious
Here we are now
Entertain us
A mulatto
An albino
A mosquito
My libido
Yea

And I forget
Just what it takes
And yet I guess it makes me smile
I found it hard
Its hard to find
Oh well, whatever, nevermind

Hello (x 16)

With the lights out its less dangerous
Here we are now
Entertain us
I feel stupid and contagious
Here we are now
Entertain us
A mulatto
An albino
A mosquito
My libido
Yea

Egentligen väldigt enkelt

2009-05-21T20:59:00.001+02:00

Jag är ledsen. Hon har gjort mig ledsen.
Hon är ledsen. Jag har gjort henne ledsen.

Ledsenheten får oss att göra irrationella saker.
Dessa irrationella saker har vi noll tolerans mot.

Jag har ett förslag.
Se på den du älskar och se en ledsen person.
Reagera därefter.
Stötta. Krama. Trösta.

Det är faktiskt väldigt enkelt.

Vad bättre. Sades, kramades fram i enighet med henne på min axel.

Min egen ande i flaskan?

2009-05-21T20:56:00.003+02:00

Anden i flaskan kunde ge tre önskningar. Jag skrev om min största längtan för några timmar sen. På bara tre timmar fick jag sisådär tre önskningar uppfyllda.

Jag har ätit Lyckliga Hons mat.
Jag har diskat hennes disk.
Vi har haft en glad dotter som skuttat runt oss.
Som lekt själv på sitt rum.
Lyckliga Hon har legat trygg på min axel.
Jag har legat trygg på hennes axel.
Hon har gråtit.
Jag har gråtit.
Vi har sett på varandra som ledsna.
Vi har i det känt oss sedda.
Och tröstade.

Vi ser fram emot en vanlig lugn helg.
Som det var tänkt.
Inte stort, inte svulstigt. Bara lugnt.
Som vanligt sådär.

Från höften: Min största längtan

2009-05-21T15:53:00.002+02:00

Att krama Lyckliga Hon som känner sig trygg i min famn.
Förlösande.
Är vad jag mest av allt vill.

Att i en kram få vara trygg på en axel.
Var vad jag ville i onsdags.
Är väldigt tvåa.

Finaste dagen, finaste dottern

2009-05-21T14:40:00.002+02:00

En mysig innedag med en dotter som inte ville ut. Istället måla, klippa, klistra, pyssla, äta glass, prata och lyssna på Astrid Lindgren-ljudbok på datorn. En varmt-i-magen-dag.

Så roligt att få pyssla och måla med henne. När vi är tillsammans alla tre är det bara mamma hon gör sånt med.

Ännu lite varmare när Lyckliga Hon mejlade att Hon vill. Det är inte slut, det är bara trött och energilöst. Hon är bara rädd för kritik och orkar inte träffas. (Vi är två som är rädda för kritik.) Hon "vill bli sams", "har inte gett upp" men hennes "energi är slut. Just för tillfället". En glädjedans med tårar och längtan.

Inget om förutsättningarna, när, hur, om vi ska försöka vara normala mot varandra igen. Hon skrev en konstig sak. "Gör vad du vill". Vad menade hon?

Vad viktigast. Hon skrev "Jag älskar dig". Och längtar till framtiden. Men inte så mycket om nuet.

Tänker vara väldigt aktiv med min att göra-lista hemma den här helgen. Men först vill jag gärna få reda på hur och när hon ska ta dottern, och vad hon menar med "just nu" och "Gör vad du vill". Jag har frågat. Som så ofta har jag frågat.

Dags att sluta gråta

2009-05-20T18:35:00.003+02:00

Dottern följde med en kompis hem. Alltså kunde jag gå hem och.
Gråta. Eller ligga i soffan och titta rakt ut. Tänka. Försöka få några svar. Jag fick veta att hon inte vill träffas alls i helgen. Den lugna, fina helgen blir inte av. Vår fina helg med dottern blir inte av.

Istället kommer dottern, den underbara dottern, att få veta att mamma inte vill träffa mig. Och jag kan inte berätta varför.

Jag är rädd att dottern kommer att bli obalanserad igen. Hon hade precis lugnat sig från en period av mammighet. Hon är så härlig med mig nu. Jag har pratat med henne om hon varit rädd för att mamma ska lämna igen som i höstas. Hon har sagt att det är hon, har kunnat artikulera, svara, resonera. Efter att vi hade de samtalen har det lugnat sig. Jag vet inte om det hör ihop. Jag tror det.

Snart ska jag hämta dottern för en avslutande mysig kväll bara jag och hon. Imorgon ska vi göra något kul. Jag ska njuta fullt ut av min dotter, väl medveten om att det kan vara en vecka tills jag träffar henne igen. Hur och när dottern ska lämnas till Lyckliga Hon vet jag inte. Förvirrat kommer det att bli. Jobbigt.

Och jag fick plötsligt en helt obokad helg.

Dags att sluta gråta nu och längta till min fina dotter. (Och i samma stund som jag skrev det började jag gråta. Såklart.)

Jämföra

2009-05-20T17:50:00.004+02:00

Det är maj. Den månad då vi flippar ut.

Det går att jämföra. Det går verkligen att jämföra.

Jag jämför mig idag med 2007, 2008. Vad ser jag? Någon som är lugnare. Mindre uppmärksamhetssökande, inte lika otålig. Mer tolerant. Fortfarande med samma personlighet, på gott och ont, men mer medveten om vad som driver mig och lugnare. Men också mer sårad inuti. Med gott om ledsna minnen av kritik och tom kärlek.

Jag jämför Lyckliga Hon med 2007, 2008. Så mycket lugnare. Då var det ilska, höjd röst och en riktigt kompakt utåtagerande uppgivenhet som ofta ledde till gräl i cirkel. Och nu? Lugnare. Mer ömsint, ställer fler frågor. Och också med ledsna minnen av kritik och granskning.

Det är väldigt tragiskt. Vi är bägge mycket bättre än 2007 och 2008. Ändå driver vi varandra, med ett mer uppgivet än argt språkbruk, till uppgivenhetens gräns. Eller, hon drevs då.

Av en jag som är oändligt mycket lugnare. Jag lovar, då var jag hemsk. Liksom hon. Jag är inte hemsk längre. Inte hon heller.

Ändå. Liksom. Om vi såg oss i nuet borde det gå. Ju.

Tråkigt är det. För sent är det kanske.

Time out

2009-05-20T13:12:00.002+02:00

Alltring är väldigt väldigt oklart. Och väldigt igenkännligt. På en fråga om att trots ledsenheten se fram mot en lugn helg tillsammans.

Jag vill inte träffa dig. Inte idag. Kanske inte alls. Jag är helt tömd. Bara gråter. Jag orkar inte mer nu. Jag måste räcka till så mycket att jag inte orkar med att du äter upp allt såhär. Jag vet ingenting. Bara låt mig vara ifred.

Jag funderar mest på hur jag ska berätta för dottern. Hon förväntar sig att vi ska träffas imorgon och göra nånting.

Sorgset inuti. Vi får skylla oss själva som inte gått till familjerådgivningen i tid. Vi får skylla oss själva som skyllt ifrån oss så.

Känner för att kramas och hålla käften. Men inser att det kanske aldrig blir så.

Enkelt på avstånd

2009-05-20T11:34:00.003+02:00

Jag fick ett kärleksbubbel nyss. I en paus på ett möte var hjärnan plötsligt ren från tankar. Borta var jobbstress, borta var skyddet som gör att jag har så svårt att vara lugn och kärleksfull. Kvar fanns bara en varm, sorgsen kärlek.

Då hände det. Ensam i ett mörkt rum, bubblade ett skratt från magen och ut genom munnen. I mina tankar fanns bara en bild, en längtan. Lyckliga Hon. Då var allting enkelt.

Då ville jag göra om gårdagskvällen. Svälja stoltheten om att jag inte kände mig välkommen. Svälja det jag inte trivs med och våga lita på att det kommer. Sen. Harkla mig, kavla upp ärmarna och inte vara avstängd. Våga älska.

Jag lyckades inte igår. Jag var inte hemsk, jag snäste och skällde inte. Men jag var trumpen, avmätt och fjär. Inuti mig fanns en irritation över allt jag inte trivs med och där det känns förbjudet att ta upp. Inuti mig fanns ledsenheten över att vara En Som Skapar Panik. Som jag känt den i flera år nu. Inuti mig fanns ledsenheten över att alltid vara anklagad som problemet, den gnällige, han som klagar.

Jag försökte att inte tänka på en blå elefant igår. Jag försökte tänka på hur jag var. Ville ju så gärna vara bra. Bli omtyckt. Men jag vet att jag inte vågar vara mig själv, eftersom jag då uppfattas som klängig och uppmärksamhetssökande. Jag försöker tänka på att inte vara sån för att inte Skapa Panik. Alltså går jag omkring och försöker behaga. Vara det "lugn" som Lyckliga Hon önskar. Men allt jag blir är nervös och stel och jättetråkig. Avstängd. Allt jag blir är anspänd på gång att bli gnällig. För att skydda mig.

All denna längtan efter kärlek. Efter kramar och kyssar och frågor. All denna längtan efter lugn. Som vi bägge känner. Men ändå pratar förbi varandra.

Jag lyckades en kort stund. När jag tittade på Lyckliga Hons upphängda kläder.

Det är lätt på avstånd.

Tycker inte om mig själv. Vill mer. Vill bättre.

Där, i mörkret, gjorde jag om. Då bubblade skrattet ur mig. Då lyckades jag skala av mig skyddsrustningen jag dragit på för att inte såras. Och när den skalas av blir jag hudlös. Då bubblar skratt och längtan ur mig. Då vågar jag vara mig själv. Då får jag Lyckliga Hon att känna sig älskad.

I den korta stund vi pratade klokt i sängen igår, berättade vi om att vi bägge är nervösa. Så rädda för att göra fel. Rädda för kritik.

Den dag jag slutar bubbla i min ensamhet vet jag att jag inte vill längre. Att reagera så är ett hälsotecken.

Harklar mig. Kavlar upp ärmarna. Längtar.

Tittade på kläder

2009-05-20T08:31:00.003+02:00

Jag var ensam hemma hos Lyckliga Hon igår. Dottern nattad och Hon och sönerna ute på aktivitet tillsammans. Jag ställde mig och tittade i hennes garderob. Massor av känslor strömmade genom mig när jag lät blicken vandra över klänningar, kjolar, linnen och toppar.

Jobbiga minnen. Den där fina klänningen jag minns att hon haft vid något jobbigt tillfälle. Sår.

Varma minnen. Favoritklänningar, favoritlinnen. Kärlek. Minnen av bilder. Minnen av frukostar, promenader, älskande, leenden, värme. Kärlek. Att låta händerna stryka över vissa plagg väckte så mycket fint inuti. Saknade henne då, lugnt och stilla.

Varm känsla. Jag kan se på hennes klädstil och se hennes utveckling. Se hur hon blivit tryggare, modigare. Men att något litet oälskat barn inuti ändå suttit där och varit rädd och fått henne att såra. Frustrationen över att inte kunna nå det okramade barnet idag. Min rädsla. Hennes rädsla. Bägges nervositet över att göra fel. Som får oss att göra fel.

Längtan. Efter mer av vanligt, efter sånt som särboskap och tidsbrist tagit bort. Det dagliga dryftandet av småsaker. Så mycket som jag inte kände igen. ”Jag har köpt ett nytt linne”. Jag är verkligt intresserad, tycker om, vill säga ”Skitsnyggt” eller vad nu känslan och ärligheten vill säga.

Kläder kan väcka många känslor. De väcktes.

Buss. Morgon. Regn. Sorg över mig själv och hur jag är. Kärlek. Vilja.

Politikhumor

2009-05-19T21:33:00.003+02:00

Jag läser ibland Annika Lantz på Twitter. När hon är som bäst är hon lysande. Följande kommentarer skrivna under partiledardebatten är elegant politisk satir. Längtan efter det aggressivt verbala gentlemannadebatterandet i Storbrittaniens parlament kan bli påtaglig ibland.

Nya tider: det är mer slitage på skämskudden under partiledardebatten än under schlagerfestivalen.
Partiledardebatten: Som en föreställning där man försöker rädda svensk ekonomi genom att skära ner på ansiktsutryck.
Nu börja det ta sig. Jag har till och med anat spår av undetext!
Förtydligande: jag kan ha menat att debatten kan innehålla spår av ideologier.
Hoppas Hübinette och Hedenmo tar upp det efter nyheterna: huruvida det är ett problem att ett land utanför EU vann schlagern.

Innebrunnen kärlek

2009-05-19T09:12:00.003+02:00

Glöm ej bort allt hat, är innebrunnen kärlek

Så sjunger Sofia Karlsson på den nya skiva som både jag och frun tycker så mycket om. Det är lite jobbigt att ha fått den formuleringen på hjärnan eftersom hela jag kokar inuti av kärlek som brinner inne och inte får komma ut. Vad händer?

Tidigare i livet har jag varit obalanserad inuti när det gällt sex. Obalansen har visat sig bland annat som en gräns mellan ömhet och sex. Det sista är upplöst med Lyckliga Hon, och det känns så lugnt och närvarande. Hela jag är en bubblande varm längtan efter att röra henne och få visa all den varma, ömsinta åtrå jag känner. Och få svar, förstås.

Det enda problemet är att all den kärleken inte får komma ut. Det råder någon form av censur när det gäller sex. Min kärlek skapar panik. Jag får inte visa den. Vi sover sällan tillsammans. Det är hennes gränser som gäller.

Och jag förtvinar. Min sexlust mår inte alls bra och jag vet inte vad som händer långsiktigt.

Ändå finns ett lugn. När vi hade det dåligt för sju år sen sökte jag uppmärksamhet hos andra, var nästan otrogen. Men någon sådan längtan finns inte alls. Vi har stött på massor av män de senaste åren som flyr från ett frustrerat sexliv i relationen till internetchattande eller sexsajter för att söka kicken i otrohet. Pinsamt, om du frågar mig.

Men ingen sådan längtan alls. Bara en stor, varm längtan efter att få ge. Och, självklart, efter att få. Efter att känna att kärleken som bubblar i mig och vill komma ut, känns även i henne och vill nå mig. Mina känslor är rena och vackra. Vill bara samma. Med henne. Inte i allmänhet.

Jag hoppas att jag inte förtvinar långsiktigt av all innebrunnen kärlek. Att jag inte stänger av för att skydda mig. Att jag kan väckas igen av prinsessans kyss.

Och jag hoppas att Sofia Karlsson har fel. Att den kärlek som brinner inte blir till hat.

Säkert finns andra metaforer som är bättre för innebrunnen kärlek. Jag får fundera.

Det är ändå nånting som är annorlunda

2009-05-18T11:51:00.002+02:00

Det är varmt i magen nu. Har en kort paus i en superintensiv jobbtid. Snart på det igen.

Några mejl har skickats fram och tillbaka mellan mig och min älskade Lyckliga Hon. Paniken ligger på lut men kommer inte. Det går att skriva om ledsenheten utan att det bara blir tystnad. Vi stämmer av, känner på varandra, berättar om bägges längtan efter att få känna lugn.

Att lita på att vi är omtyckta. Att känna lugnet som gör att inget är bråttom. Att veta (VETA) att vi bägge vill dit där lugn och pirrighet och längtan är ett. Vardagsfest. Lodande lunk.

Jag vet inte om det är jag. Eller Hon.

Men något i mig känns lugnt och fint.

Längtar efter att få prata om något viktigt när vi ska prata.

Vad är kärlek? För dig. Och mig.

Kommunikation

2009-05-17T13:02:00.002+02:00

Att säga saker.
Att mena det man säger.
Att säga det man menar.

Inte säga sånt
Som inte menas.
Och söka stöd för motsatsen.

Att slippa läsa där för att få veta det ärliga.
Det hon inte berättade om.
Det jag frågade men inte fick svar.

Tror jag inte hon förstår.

Att slippa gissa.
För att saker berättas.
För att ärligt.
För att saker kan pratas om.

Längtar jag efter.
Är viktigt.

Melodihysteri

2009-05-16T12:44:00.002+02:00

Jag har inte sett semifinalerna, men jag har förstått att inledningsunderhållningen på en av dem var rysk kitsch med dansande björnar och annat. Ikväll håller jag på den ryska underhållningssatiren.

Nåt sånt här? Kvällens bästa låt.

Sex, missförstånd, terapi och tystnad

2009-05-14T16:40:00.002+02:00

Lyckliga Hons blogg om sex var nog den enskilda blogg i vår blogghistoria som hamnade längst ifrån vad jag tycker och tänker. Så kompakt fel var den att jag baxnade. Vi har ett problem med vårt sexliv. Ingen av oss trivs. Min sexlust förtvinar gradvis, och jag trivs absolut inte med att den varma fina kärleken till Lyckliga Hon jag känner inte får möjlighet att komma ut. Tragiskt det. Men några krav finns överhuvudtaget inte i mig. Det är ett historiskt fenomen, som för mig har med Dået att göra. Det finns en vilja att samarbeta och ta det lugnt, där jag trodde vi var överens. Inte kriga.

Jag fick bloggen när jag precis höll på att förbereda mig inför min terapi. Jag blev ledsen och jag blev arg eftersom Hon hade sagt saker bara dagen innan där vi var överens om bägges möjligheter att GÖRA något. Inte bara vara ett offer som klagar på den andre. Sen kom motsatsen.

Skulle jag skälla ut henne? Skulle jag ge upp och inse att det inte går? Eller vad? Idén om att något måste göras fanns där.

Jag cyklade till terapin och pratade och resonerade. Om kommunikation och öppenhet och att det inte fungerar att inte kommunicera direkt, inte går att prata via en blogg. Jag vred och vände på Lyckliga Hons önskan om att ha pratförbud (men att sluta klaga på mig på bloggen har aldrig nämnts). Jag hade en jättebra terapi om kommunikation och om symbioslängtan som snarare är symbiosskräck, om att vara tvilling, och inte minst: Det hemska i att den viktigaste personen för dig klagar på dig. Ingen självbild står emot det.

Allt var helt klart vad som måste göras. Klagoförbud. Reglerat prat. Bloggförbud. Inget är svårare än devisen "Mer bra och mindre dåligt". Jag och Lyckliga Hon tar sönder varandra med klagande. Vi måste faktiskt sluta klaga nu. Vi är bägge fina människor som ÄR fina mot andra vänner. Dock inte mot varandra. Vi förtjänar nästan varje ord av kritik eftersom vi är så missnöjda gnällspikar med varandra. Det är evig överkänslighet och klagomål och tysta ner och gnäll gnäll klaga. Av bägge.

Och jag tror inte någon av oss tror att den andre älskar. Vågar tro.

Det innebär att vi nu måste sluta klaga. Nu,
Sluta med detta eviga missnöje, och med alla inte och nej och klaga och offermentalitet.
Istället visa (till och med BEvisa) att vi tycker om, visa vad vi vill och förlåta och ta ansvar själva.
Fasta regler för när vi pratar om relationen.
S a m a r b e t e.

Det innebär, självklart, att vi måste sluta blogga om relationen. Även Lyckliga Hon. Hon har velat ha paus i relationspratandet förut. Men sluta blogga om den har aldrig varit aktuellt. Det är ett måste.

Ingen fara. Jag kommer att fortsätta blogga. Det finns både dildoregn och annat att blogga om, och en massa annat viktigt i tillvaron att skriva om.

I huvudet föds redan idén om att fundera om det där om längtan efter symbios. Min terapeut hade nog helt rätt när hon trodde att jag tänker precis tvärtom. Det är det mest skrämmande jag kan tänka mig.

Ibland tror jag saker

2009-05-14T13:32:00.003+02:00

Som att vi är överens. Som att vi har ett samarbete. Som att orden om det "fina samtalet om sex" var ett "bra minne". Som att vi var överens. Som om det vaer ett möte, något nytt. Som att vi enades om att när vi landade i ordet "hemläxa" blev helt fel och att vi inte skulle använda det. Och jag har slutat använda. Istället resonerat om vägar framåt. Som att när vi pratade om att inte göra sig maktlös är vad det handlar om. Som om vi pratade om vad man kan göra själv. Hjälpas åt. Och var överens.

Inser att jag bara trodde. Att inget kan vetas.

Ibland når jag gränsen. Då frågar jag:

Han: Din brist på sexlust kanske beror på att du inte älskar mig längre.
Hon: Jag tror ju inte det.

Det finns saker jag skulle vilja att hon visste. Själva älskandet till exempel.

Häromdagen önskade jag mig en sak. Att slippa höra om allt hon inte vill, och istället om vad hon vill. Jag hade fel. Nu skulle jag önska att jag inte hade adressen till hennes blogg. Eller att vi bägge slutade blogga. Eftersom det ibland gör för ont att tro saker och sen inse.

Av egen kraft

2009-05-14T08:52:00.002+02:00

Hiskeliga veckor på jobbet. Sena kvällar och intensiva dagar. Det kompkonto som sänktes ner i källaren under influensatiden gnetas uppåt. Sitter och borde jobba, borde göra klart Stora Texten.

Men allt jag gör är tänker och minns. Skulle skriva en blogg om det som stannar upp i mig. Om skyddsmurar som byggs mot inte och ignoreras. Om sexuell glöd som falnar. Om sånt som är jobbigt.

Men det går inte. Det är fel. För inuti är det inte falnat. På ytan är det falnat och skydd. Men ett fint samtal, en närvaro, ett leende, ett mejl som frågar och är nyfiken, river ner så fort. River ner så snabbt. Då kommer bubblande skratt av närvaro. Då kommer lyckligsorgliga tårar av något så enkelt som ett skratt.

Därför sitter jag här och fånler istället för att jobba. Tittar på gamla kort och skriver vackra ord om en fin människa i min dagbok. Drömmer om nästa gång. Samlar min kärlek till tankar.

Tänker att nästa gång jag får chansen. Då ska jag inte missa den. Då ska det bubblande fina inuti få tränga igenom mitt pansar inifrån. Inte villkorat eller väckt av Henne.

I trängseln utanför
Sen december ingen snö
Jag följer efter dig
genom kön

Du stryker fingrarna
lätt mot min kind

Och i ett ögonblick
då allt står still
så får jag en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig
allt det du aldrig haft
Men jag är för feg

Det finns ett enkelt svar
Du är varm när jag är kall
Du tar så lite plats
Jag tar allt

Jag trycker läpparna
lätt mot din hals

Jag frågar "gråter du?"
Du smakar salt

Du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
Du gav mig en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig

Dom små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen
men nu är det för sent
Nu är det för sent

Totalt missförstånd. Och Haiku IV

2009-05-13T07:56:00.002+02:00

Det kom ett mejl som reflektion på min dikt.

Ett ögonkast bort
Finns det en annan värme
Där orden landar

"Väldigt fin haiku på din blogg. Även om jag antar att den inte handlade om mig. Älskar dig"

Poesi är farligt, tvetydigheter är farliga. Så paff jag blev. Vad fick Lyckliga Hon att tro det?

Diktens ord kom till mig ur en minnesbild från en fin stund i Nyss. Lyckliga Hon sitter i soffan och tittar på något hon tycker om. Blicken är nyfiken, munnen avslappnad med ett antytt leende. Hela känslan i minnet av hennes blick är. Hemma. Hemma nu. Vi ser fram mot en lugn framtid. Där våra känslor når fram och vi blir förstådda. Och just därför bara kan vara.

Ur den minnesbilden av henne kom orden om blicken som ser rätt, framåt. Ur den känslan, detta.

Ovanför våren
En uppvind lyfter fågeln
Dess framtid viktlös

Haiku III

2009-05-12T19:26:00.000+02:00

Ett ögonkast bort
Finns det en annan värme
Där orden landar

Om att bara få vara

2009-05-11T22:06:00.003+02:00

All denna antydande tvärsäkerhet.
Ställer någon någonsin frågor?
Hon som skriver.
De som läser.
De som har sina bilder.

Frågan vad jag tycker.
Om bo.
Gärna. Sen.
Gärna slippa vara någon som väcker rädsla.
Fin känsla det.
Längtar efter den.

Om sex.
Gärna.
Åtrår. Lugnt. Stilla. Kravlöst.
Vill vara åtrådd.
Lugnt. Stilla. Kravlöst.
Slippa vara någon som väcker rädsla.
Fin känsla det.
Längtar efter den.

Vad jag vill.
Vad jag söker.

Vad söker jag annat än?

Än att bara vara överens om livet.
Än ett sen bortanför strul.
Än ett nu där bägge får vara.
Vara.
Som i Vara.
Än att bara vara.
Än att bara slippa vara jobbig.

Panik av gränser.
Inte visa!
Ibland säger jag ifrån.
Där gick min gräns.
Där går den.

Dildoregn värd ett bättre öde

2009-05-11T21:16:00.003+02:00

Jag läste ett ord idag som jag inte visste fanns.

Dildoregn*

Tanken svindlade under några hisnande ögonblick över metaforen.
Jag tänkte på regn jag minns.
Jag tänkte på dildos jag känner till.
Försökte få ihop det.
Vilken typ av dildos vissa typer av regn kan beskrivas som.
Mitt eget metaforspråk blev rätt begränsat av brist på sakkunskap.
Jag kan inte många dildosorter.
Stor. Liten.**

Men tanken slutade hisna. Det stod underklädesutkastning under. Och jag insåg att det bara var ett plumpt försök att ta hem Ibizasexism till svenska discon för tonårstjejer och försöka få dem att strippa.

Dildoregn var värd ett bättre öde. Bra ord är det.

* Hur många dildos måste kastas ut för att det ska vara värt att kallas regn?
** Wikipedia säger lite om vad en dildo är: "Innehåller den även en el-/batteridriven vibrator eller liknande, är den per definition inte en dildo utan en massagestav eller vibrator." Blir inte variationen i regnmetaforerna väldigt liten då? "Det är ett riktigt stor svart dildo-regn idag."

Terapi

2009-05-08T15:38:00.004+02:00

Jag går i terapi fortfarande. Jag är på väg att sluta. Av kostnadsskäl, men också för att jag känner att jag kört fast. Det är för mycket återberättande av vardagen och för lite frågor som hjälper mig på vägen. Barndomen återkommer, och jag ser kopplingarna, vet om dem, men kommer inte ett steg längre. Jag vet att man i terapi måste våga gå djupare in i sig och sina minnen och jobbigheter, men terapeuten måste guida lite mer än jag uppfattar att min gör. Jag har nog nått min egen gräns, just nu i alla fall. Jag antar att jag delvis tappat förtroendet för henne.

Veckans terapi var klok. Jag hade för ovanlighetens skull fått hemläxa. Jag skulle skriva upp vad jag var bra på. Jag ska inte rada upp här, men det var en hyfsat lång lista. Några egenskaper jag verkligen är glad över, och andra där jag gått framåt men känner att en del återstår. Men en specifik egenskap krånglade till det hela. När jag sa "Jag har blivit bättre på att ta ansvar för mig själv och inte skylla ifrån mig." Plötsligt befann sig samtalet på integritetens gräns där bra blev något dåligt.

Jag är "uppfostrad" av mamma och pappa till att vara ett offer. Det är konstigt att säga så, men det är så fundamentalt i mitt tidigare tänkande att alltid kunna skylla ifrån sig. Om det är för att värja mig mot jämförelsehysterin och alltid rationalisera bort misslyckanden (Jag är tvilling.) eller berättelserna om pappa som inte fick chansen att studera eller gnälliga kvinnliga släktingar (männen sa ju aldrig något) eller bara mamma, vet jag inte. Men jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig. När något blivit fel har jag gått i lås och skyllt ifrån mig. Usch vad hemsk jag varit ibland och usch vad människor jag älskar har sårats. (Förlåt särskilt till Lyckliga Hon.)

Men samtidigt är jag uppfostrad till att känna skuld. Självklart hör det ihop. Jag känner sån skuld av att ha gjort fel att jag högt och hårt måste hävda motsatsen. Någon annan har mera fel. Typ.

Tillbaka till det där som ligger på integritetens gräns. Det krockar det där. I min vilja att revoltera mot att jag skyllt ifrån mig för ofta förut, har jag gått för långt i att ta på mig ansvar och skuld. Jag har tappat gränserna för min integritet. Jag har, rent krasst, låtit Lyckliga Hon behandla mig som skit genom att inte säga vad jag känner och mår dåligt av. Jag har krävt istället för att berätta. Jag har hållit kvar istället för att släppa och lämna. Den där obalansen i familjerådgivningen var bara ett utfall av det. Jag skämdes för vad jag gjort historiskt, för fegheten i den fria sexualiteten, och för en massa annan skuld också som Lyckliga Hon ville föra över till mig och som jag tog på mig.

Jag har blivit bättre. Jag berättar oftare rakt och rent om det som är jobbigt. Sätter gränser och säger ifrån när Lyckliga Hon går för långt med kyla och ignoreranden. Bättre på att inte kräva. Bättre på att skydda mig själv så som jag inte gjort förut.

Men framför allt tycker jag om mig själv mycket mer. Jag är lugnare och ser med större trygghet på vänner och familj. Och, även om massor fortfarande strålar för negativt med den viktigaste människan i mitt liv, även med Lyckliga Hon. Men jag har fortfarande svårt med att ta på mig för mycket. Min terapeut tycker jag är så otroligt sträng mot mig när vi pratar om mig och om min och Lyckliga Hons relation.

För. I grund handlar terapin om två huvudbudskap.

1) Tyck om dig själv mer. Var inte så sträng mot dig själv.
2) Ta hand om dig själv och bevaka din integritet.

Baggis. Trevlig helg.

Lust dödas av tystnad och väcks av skratt

2009-05-07T18:06:00.010+02:00

Lyckliga Hon skriver om lust. Som så tragiskt ofta har vi olika syn. Ingen av oss trivs riktigt, men med helt olika saker. Mycket saknas. Men mycket finns också. Jag njuter av det fina som är, i insikten om att bara vi vet att vi vill till harmonisk lust för bägge och att det går om vi hjälps åt. Alltid detta se vart vi vill och detta hjälpas åt. Huruvida vi kan mötas i något som ser oss bägge vet jag inte. Men visst fan borde det gå. Vi Har ju haft väldigt bra sex historiskt. Och vi har enligt mig väldigt ömsint och fin sex nu. Massor saknas även i min lust, men känslan i nuet är ömsint och vacker hos mig.

Utan att skryta och helt utan att överdriva hur jag är i nuet, så är jag faktiskt både närvarande, lugn och lyhörd runt sex nu. Ojdå, jag skröt visst lite. Men det får man väl ibland? I det här fallet är demonerna väldigt i Lyckliga Hon, men med vetskapen om mitt historiska ansvar (som inte är så jäkla långt i det historiska om jag ska vara ärlig), finns det förståelse. Också, och det är så det måste vara. Jag vet mitt. Om det finns nånstans jag lärt mig av det förflutna så är det här. Historiskt har jag mina försyndelser av omogenhet och osäkerhet. Dock inte i NuNu. Jag har mina demoner. Hon har sina. Båda blundar i Nuet och låter det förflutna förvrida blicken. I det här fallet vill jag hjälpas åt för att leva med öppna ögon i Nuet. Hennes senaste blogg är ett positivt steg bort från offer till möjlighet.

Jag har full förståelse för både Lyckliga Hon och andra kvinnors (oftast är det kvinnor) olust som skapats av krav från män som vill ha mer eller annorlunda sex. Mitt, vårt ansvar. Dumt att kräva. Men problemet är inte så ensidigt. Det är, som alltid, två som är inblandade. Två som har möjlighet att göra, vara annorlunda. Att uttala färre krav och att inte fabulera upp krav som inte uttalats.

Och den där jag-får-panik-av-krav-känslan leder nämligen till något av det mest lustdödande som finns. Nedtystandet av sex. Tänk annorlunda. Det leder i sin extrema form till att åtrå inte får visas. Det blir en vardag där visad åtrå och visad kärlek väcker panik. Där visad kärlek tystas ner och dödar det gemensamma. Sex får man inte prata om för det blir kravfyllt och väcker panik. Det blir hyssj hyssj och sex-finns-inte-förrän-vi-har-det. Hur kul är det? Hur lustfyllt? Att tysta ner sex och åtrå dödar i alla fall min lust.

Inte heller bra. Det måste finnas en väg runt det problemet, en gyllene medelväg där bägge trivs. Där bägge kan leva avslappnade och trivas. Där bägge känner sig sedda. När åtrån är något som väcks först när man knullar förtvinar min lust och min kärlek. Jag tycker inte det är något att försvara.

Det måste finnas en avslappnad sexualitet som vi delar. Vare sig överfixering eller tystnad är sunt runt sex. Bägge måste kunna slappna av och inte vara stressade vare sig för att det blir eller inte blir sex, eller av sms eller mejl som skickas eller inte skickas.

Kanske är den röda tråden skratt. När jag och Lyckliga Hon pratar om när vi trivts med sex är det skratt vi återkommer till. I kombon av skratt och nakenhet är verkligen allting möjligt. Där finns närvaron och kärleken mellan oss fullt ut. Det är den avslappnade känslan som får mig att vara så närvarande i det sex vi har nu.

Igår fanns det ett skratt som löste upp gamla spänningar som ofta legat mellan oss. Utan att gå in på detaljer så handlade det om det sex och naturligt och om att bara ha klippt topparna. Gapskrattet var både stort och gemensamt. Otroligt skönt att skratta tillsammans. Vad som hände efteråt? Vad tror ni? Vi var helt enkelt två som var avslappnade, närvarande, lyhörda och kreativa. Tack som fan för livet. Tack som fan för kärleken.

Begreppet sjukdom

2009-05-07T10:59:00.004+02:00

Jag läser tidningen Offside. Lysande journalistik för det mesta. Som vanligt är krönikören roligast i tidningen. Per "Texas" Johansson i Halmstad BK skriver roliga och kloka krönikor. Nu senast om ritualer bland fotbollsspelare. I en liten sidotext gör han en intelligent reflektion om vad en sjukdom är under rubriken "3 som ligger på gränsen".

2) Emil Jensen. Lider av två problem... 1) Måste ta 160 kilo i benböj en timme före match. 2) Allt måste ligga i raka linjer. Stod och pratade med honom en gång när han plötsligt gick iväg fem meter för att lägga en filt tillrätta. "Den måste ligga i rät vinkel." Sedan fortsatte han samtalet utan att kommentera sin sjukdom. Otäckt.

Bortse från att texten handlar om fotbollsspelare. Det är själva begreppet sjukdom som gör texten rolig. Att så korthugget och torrt definiera en annan människas noja som en sjukdom. Hysteriskt kul. Självklart är det på gränsen till kränkande. Till och med över gränsen. Gränsen mellan noja, psykisk ohälsa och psykisk sjukdom är integritetsnära och väldigt känslig. Just därför så rolig att skämta om.

Om ni får tidningen i er hand. Missa inte historien om pannkaksvändning och att tanka bilen.

Rädd för familjerådgivning

2009-05-07T10:44:00.001+02:00

Många skriver i kommentarer att vi ska gå i familjerådgivning. Vi är på väg. Men i över en månad nu har vi gått och dragit på det. Bägge. Vänner och min terapeut (Jag tar ju tag i mig genom att gå i terapi.) frågar varför. Jag svarar om upprepningstvång och annat, men framför allt kan jag svara för mig.

Både förra vintern och i höstas längtade jag till familjerådgivningen. Jag trodde så på det som den stora chansen för oss att vända våra problem och bryta det onda. De förväntningarna grusades rejält.

Till att börja med är familjerådgivningen essensen av Hons syn att allt i relationen är mitt fel. Vi pratade säkert nästan två tredjedelar av tiden om det. Lyckliga Hon satt enligt min uppfattning med ett underförstått hot om att lämna om jag inte förändrades. De problem jag såg i relationen fick extremt lite utrymme, medan Lyckliga Hons problem tog en stooor majoritet av tiden. Istället satt jag där, anklagad, i känslan av att allt är mitt fel. Det där kriget mot mig som jag tycker så illa om. Jag ska sluta. Jag ska backa undan. Ingenting om att Hon ska ta steget fram. Inget om att kunna ta ansvar när man Gjort fel. För lite om klok kommunikation. Men framför allt för lite om mina definitioner och tankar om den goda relationen. Dörren var totalt stängd när det handlade om att Hon också behöver mötas. Att vi bägge gör fel.

En andra orsak är att familjerådgivningen också är själva essensen av Lyckliga Hons oärlighet. Två försök i familjerådgivning. Det första: Lögner hela tiden om hennes känslor för Rocky, och otrohet direkt efteråt. Det andra: Jag trodde vi skulle rädda relationen, vilket Hon sa att hon ville. Men hon dejtade redan en ny man men sa inget om det. Vi pratade inte ett ord om att Hon varit otrogen. Tider bokades av hela tiden.

Jag bävar för att samma situation även nu ska dra fram den Lyckliga Hon som aldrig har fel, som värjer sig och blir kall och krävande. Som sitter där med ett underförstått "Om inte... så". Det känns inte bra. Rädd för att samma sak ska hända igen.

Den tredje orsaken är nog att jag är rädd för att vi bara kommer att manifestera hur oense vi är. Att min definition av ett Gott Liv inte alls matchar det som Lyckliga Hon vill. Att energi, livsglädje, skratt och lust inte är viktigt för henne. Kanske till och med att att all denna längtan efter ömsesidighet är själva hennes panik. Rädd för att vi inte kommer att kunna mötas.

Funderar vidare. Funderar på känslan av hot. Att det var obalansen som gjorde det så obalanserat. Hon visste att jag inte vågade lämna. Hon visste att jag var rädd att lämna. Hon behövde inte anpassa sig. Därför blev det så ensidigt.

Blir den uppgivna slutsatsen att jag måste hota att lämna för att skapa balans?

Det tar emot. Går det att rädda en relation när bägge implicit säger "Ändra dig, annars..."?

Jag är inte rädd för att lämna. Men jag vill inte. Jag vill mötas. Jag vill rädda detta på bägges villkor. Jag vill förändras och minska de delar av mig som skaver för Henne. Men jag vill ha samma av henne. Vill mötas. Den ensidiga förändringen är inget räddande av relationen.

Inte heller krigandet. Det implicita hotet kan aldrig leda till ett möte i kärlek. Däremot den tragiska kramen att vi är på väg att förstöra vårt fina. Hur vi bägge ställer till det. Vi inser att vi kan lämna bägge. Men är helt överens om att det bara är om vi bägge vill och vill mötas, som vi kan rädda.

Då måste hotet bort. Den egna viljan fram.

Jag är inte trygg i att den enigheten om att mötas finns. Det finns tecken på det. Men lika många tecken på krigandet mot mig och att allt är mitt fel. Den stängda dörren.

Därför är jag rädd. Den rädslan är mina demoner. Men synen på att man inte kan kriga sig till kärlek. Den är en ängel.

Och en hemlis. Jag längtar till familjerådgivningen precis som förra gångerna. Varför? För att jag också är optimist. Och för att jag jävligt mycket vill det här fina.

Inuti tänks andra tankar...

2009-05-06T10:52:00.002+02:00

Det medvetna tänkandet blir lätt negativt när en relation jobbar i motgång. Man kan försöka och försöka men det blir väldigt ofta så att jag primalreagerar när Lyckliga Hon gör saker, tystnar, åter skriver ord som sårar. Jag blir ledsen och överfokuserar på det negativa när hjulspåren är den enklaste åkvägen. Skyddet av mig själv är en stark reaktion.

Men inuti tänks andra tankar som ibland kommer ut.

När vi i Paret för några veckor sen hade det riktigt jobbigt och jag satt och pratade med Mumindalen. Om mig och mina problem och om Lyckliga Hon. Och när samtalet var slut, luren pålagd, var hela mitt tänkande fyllt av bara en sak. "Fan vad jag tycker om Lyckliga Hon". Sen kom en viss saknad och ensamhet när jag gick och lade mig.

När Lyckliga Hon härom kvällen somnade redan innan nio i min säng och jag satt i min soffa och tittade på henne. Så varmt och fridfullt det var att ha henne där, just då. Frånvarande men ändå nära. Kärlek fyllde magen och jag såg hennes fridfulla ansikte med sån värme.

Idag satt jag i ett långt telefonsamtal med chefen. Vi dryftade och löste problem. Flow helt enkelt. Men när jag klickat av mobilen var tankarna helt rena och ersatta av en enda sak. "Lyckliga Hon. Vad mycket jag tycker om Lyckliga Hon."

Egentligen är det inte svårare än det enklaste av allt. Den som tycker om sig själv tycker om andra. Att få positiv spegling i en annan människa gör att jag tycker om mig själv, och om jag tycker om mig själv är det lättare att tycka om och förlåta en annan människa. Jag blir mindre rädd för att såras. Och när rädslan försvinner kommer varmare känslor fram.

Det är inte utan att tankarna går till vad som skulle hända om jag och Lyckliga Hon slutade spegla varandra så negativt och istället såg och bekräftade det positiva hos varandra. Men det är ett annat problem. Ett viktigt.

As long as I'm dreaming I'd like a pony

2009-05-05T19:24:00.003+02:00

Om jag fick önska precis vad jag ville skulle jag...

...önska mig lite tjurighet och grinighet från både Lyckliga Hon och jag
...önska mig att vi träffas och äter kvällsmat utan dotter
...önska mig att vi kramas och kysser utan att nämna det griniga
...önska mig att vi pratar och har trevligt
...önska mig modet att fråga
...önska mig hångel
...önska mig lite utanpåklädersex
...önska mig att hon åkte hem med sin fina tjocka katt
...önska mig SMS av typen "Jag Älskar dig. Fint minne"

Det här är min blogg. Mina ord. Mina önskningar.

I min värld har det redan hänt och allt känns normalt igen.

Trolleritrollera. Simsalabim. Hokus Pokus.

Ord, ord, rakt ut, bara ord

2009-05-04T21:38:00.004+02:00

Jag lovar. Det är fascinerande att läsa beskrivningar av sig själv på en blogg och undra "Är det mig eller är det mitt artistnamn som hon skriver om?" Artistnamnet är så karikerat att jag skakar på huvudet. Det finns nivåer i helvetet, och jag lovar. Den jag är Nu är ingenting mot förr. Men språkbruket är detsamma. Märkligt nog. Lyckliga Hon skriver bloggar som spekulerar och definierar om vad jag tänker och tycker. Det där hårda, uppgivna språkbruket dyker upp. Man måste jämföra, som sagt. Jag suckar och pustar över dessa definitioner och undrar varför. Stänger mig och funderar.

Grubblar över subjektiva historieskrivningar och undrar över om jag är lika hemsk i min ensidighet i historieskrivning.

Men fråga istället. Säger jag. Till mig själv. Också.

* *

Det är väldigt enkelt. Det vi gör i det förflutna får konsekvenser. Har vi tryggheten inom oss vågar vi ta dessa konsekvenser i nuet och framtiden genom att säga "Ja, jag var dum" istället för "När ska du nånsin lägga det bakom dig?" Det är inte så. Tyvärr. Tid. Tar det.

När man läser böcker om otrohet (Tomas Böhm) eller pratar med människor som drabbats av otrohet, så är det en sak som ständigt återkommer. Tid. Det tar tid att bygga tilliten igen.

* *

Massor mellan oss är inte bra. Det finns massor av saker jag inte trivs med. Obalanser, hårda strider om sånt som borde vara självklarheter. Jag skulle kunna citera saker som Lyckliga Hon skrivit i mejl. Saker som bara är enstaka tecken på sånt jag inte trivs med i relationen. Sånt som inte borde skrivas. Som vill osynliggöra och såra.

* *

Men nu ligger hon i min säng och sover en utmattad sömn och både uppgivenhet och ilska glöms så lätt. Där ligger en underbar människa med sina jobbiga sår från sitt förflutna. En människa som med den personlighet hon har och de sår hon har, har valt en dålig partner. Massor av saker med mig är rätt, men mycket är ett uselt val. Så tragiskt. Jag ser på henne helt utan bitterhet, utan ilska och med enbart värme. Allt utom krig är värt det. Fred. Fine. Kärlek. Underbart.

Och samma med mig. Jag har med de sår jag har från barndomen och sånt som jag söker efter, valt en partner som passar mig dåligt.

Dumt val? Fasen också att kunna ha det så fint och så roligt och viktigt med någon som är så jobbig. Liksom. Tänk om livet vore enklare. Om det fina som finns inte skulle behöva förstöras av de där krockarna mellan två för låga självkänslor (som skriver bloggar för att få det till att det är den andres självkänsla som är problemet).

* *

Jag läser om Dalai Lama. Självkänsla kan inte byggas på falskhet. Inte av att skriva ensidiga bloggar. Istället av medkänsla och kärlek. Det låter enkelt men är svårt.

Få saker är svårare än att ta första steget.

* *

Nästan lika svårt som att våga älska. Eller är det samma sak?

Enkelt att längta

2009-05-04T12:47:00.002+02:00

Att bara känna längtan
och veta att någon längtar.
Att få säga att det var jobbigt
och veta att någon förstår.
Att veta att en vanlig kväll
är en kväll i nuet.
Lika ta på den viktig som livet självt
och ändå inget särskilt.
Där det förflutna har hänt
men där framtiden skapas just nu.
Det är enkelt att längta
men svårt att vara enkel.

Såg jag rätt?

2009-05-03T18:04:00.002+02:00

Igår var jag på stan och gjorde ärenden, och såg något som kan ha varit i syne.

Det såg ut som ett par gröna skjorts på en kvinna i 25-årsåldern. Lite friluftsstuk. Ganska korta. Ganska bylsiga. Och längst mer en cykelbyxa i samma färg.

Men. Vid en snabb titt såg jag att de var ihopsydda. Som ett par kortkorta tyska armeridbyxor som slutar ovanför knäna.

Snyggt? Nix.

Mode som är konstigt är kul. Och så länge hon var nöjd är jag nöjd. Vinnvinnsituation. Jag hoppas jag såg rätt.

Gråt av olika orsaker

2009-05-03T16:40:00.002+02:00

Jag har ont. Två senor vid armbågarna gör jäkligt ont. Musarm skulle det kunna kallas, eller möjligen flytt- och bärarm. Det går över och kommer tillbaka efter något nytt. Tråkigt och jobbigt är det.

Jag har haft musarm förut för flera år sen. Då hade jag så ont ibland att jag inte kunde hålla mig från att gråta. Det kommer ibland nu också.

Det är skönt att söka upp dottern och även Lyckliga Hon och säga att det gör så ont och få tröst, kramar och villkorslös kärlek och empati. Få vara riktigt liten.

Jag har ofta funderat på om jag förklär. Att senor i armbågen används för att få tröst när jag egentligen vill ha tröst för annat som smärtar i hjärtat. Att det är det som vill ut och få tröst.

Jag tror jag har rätt i den funderingen.

Men det som gör ont i hjärtat av rädsla kan jag absolut inte säga till dottern. Hon är redan rädd för att förlora mamma.

Och till Lyckliga Hon är det just ingen idé.

Det kan bli fint. Men kan också bli tvärtom.

Dags att ta tag i min rehabilitering.

Demonregissör

2009-05-03T13:25:00.002+02:00

Söndagen efter första maj.
Ett år sen.

Livet regisserar så vi ska lära oss.
När vi får regissera själva kan vi styra till det lugna.
Det enkla.
Och ibland blir det tvärtom.

Att Hon kanske träffar honom idag.
Ett år efter otroheten.
Jag hade regisserat annorlunda.

En axel.
En kram.
En gemenskap
att döda minnet.

Ett år sen

2009-05-02T13:35:00.002+02:00

Observera. Den här bloggen är skriven helt utan ironisk distans.

Lyckliga Hon är bortrest till Den Där Jobbiga Staden där Barista, Rocky och Genus bor. Staden som är själva symbolen för att den människa jag vågat älska mest sårat mig mer än någon annan. För ett jävligt tråkigt år.

För ett år sen var vi där tillsammans. Något nytt spirade mellan oss. Vi hade slutat i familjerådgivningen veckan innan och ett förlovningsjubileum skulle komma. Vi skulle tillsammans träffa Genus med familj för första gången och träffa Storebror med familj. Det var en jättefin helg. Tyvärr var detta nya bara i mig. Tyvärr var allt jag kände om något nytt mellan oss bara en illusion där Lyckliga Hon i själva verket bara såg till sig och inte ett skvatt till Mig eller Oss. Hon lyckades lura mig Big Time. Alla visste utom jag. Genus och hennes man Popsnöret visste. Jag var bara någon som skulle luras. Lyckliga Hon planerade sin otrohet med Rocky samma kväll som jag tog tåget hem med dottern och hon skulle stanna kvar och "träffa Genus".

Ett har gått från ett jävligt jobbigt minne. Och nu är Lyckliga Hon där igen. Är hos Genus och Popsnöret med barn. Utan dotter. Jag har inte träffat dem sen dess. Jag har inte träffat en enda av Lyckliga Hons vänner sedan dess. Ja, jag är bitter. Även ett år efteråt är det här ett skitjobbigt minne. En stor del av mig vill skälla ut både Lyckliga Hon och hennes vänner för vad de gjorde.

Hon är i Rockys stad. Jag vet att hon vill träffa Rocky. Hon frågar hur jag känner. Vad ska jag säga? Ska jag säga att det är lugnt att hon ska träffa den man hon blev knockoutförälskad i och helt tappade alla rimligheter för hur man uppför sig i en relation? Jag säger som det är. Måttligt kul känns det. Inte helt tryggt känns det. Jag tror inte att hon planerar något. Nix. Men jag känner inte full trygghet om hur hon kommer att reagera. Och det känns konstigt att inte ens veta om. Jag är definitivt bitter även där.

Det är också Baristas stad. Dom har sagt upp kontakten. Litar jag på det? Ja, jag gör det. Visst har Lyckliga Hon vid så upprepade tillfällen ljugit och fullständigt struntat i saker hon lovat. Jag har kvar grundläggande tvivel om hennes syn på ärlighet och öppenhet. Men tror också att hon lärt sig något. Annars skulle jag inte vara här med henne. Men bitter är jag, även här.

Så jsläpper ut bitterheten nu när jag är ensam i helgen. Låter den dyka upp i tankarna och vägas i det öppna. Tänker efter hur det skulle vara att skälla ut Lyckliga Hon ordentligt. Vågar leka med tanken på att tänka att hon "är sån". Att jag borde lämna. Att allt krigande och all brist på lyhördhet och värme är så hon kommer att vara. Det kommer att vara. Att det inte finns en andra sida.

Men sen vänder jag tankarna. Minns den leende Lyckliga Hon, minns värme, ord, skratt, värme, sex. Känner allt självklart inuti, tomheten jag skulle känna om vi inte var Vi och en Framtid ihop. Jag vänder tankarna till att skapa något nytt. Att få göra om saker som att träffa Genus och Popsnöret med familj tillsammans. För att lägga bakom. Eller att Hon kan resa till Jobbiga staden utan att det känns som att hon vill slippa mig, och utan att det skaver. Och där hon kommer hem utan att vara kallare och hårdare. Så som det varit varje gång hon rest dit (undrar varför?).

Men framför allt. Vi är två personer som kan ha det väldigt roligt klokt lugnt vardagligt och busigt roligt sexigt ihop. Me wants. På andra sidan ser jag ett liv i Paret och familjen där vi bägge trivs och får det som vi vill. Inte alltid, men för det mesta och lika ofta. Just det där "lika ofta" är en jävligt bra princip.

Vill. Vill jag. Bitter är jag. Med viss ironisk distans, självklart. Men framtid ser jag. Där på andra sidan. Vet jag. Litar jag. Känner jag.

Bloggandet som sådant

2009-04-30T00:19:00.003+02:00

Ensam i lägenheten och det är lite för sent för att skriva blogg. Borde sova. Jag har jobbat med en stressig arbetsuppgift för att kunna sluta lite tidigare imorgon. Eller romantisera med Lyckliga Hon, möjligen. Sånt går inte att veta.

Jag har haft en ensam kväll. Jobbat, visst, men också haft tid att slappa. Men inte bloggat. Kanske för att jag verkar ha slarvat bort min dagbok. En fullskriven dagbok från augusti till i måndags. Glömd på en buss, min gissning. Kanske är det symboliskt att mina anteckningar från hösten är borta. Men bra? Jag är inte rädd för de minnen och tankar som hjälpte mig att förstå bättre då, orka, känna. Men visst finns det poänger i symboler. Såret Barista bort och sen dagboken. Radera mina minnen och gör mig till guldfisk.

Men det är bloggandet jag grubblar på. Att tankar från tåget som kändes självklara på en bussresa känns avlägsna. Är det för att det är fint med Lyckliga Hon? Konflikter, missförstånd och ledsenheter som blir styrs undan och hålls små. Det är lite gnälligt och klagande, visst, det är det verkligen. Jag skulle önska mer stabilitet och självklarhet från bägge. Skulle önska mer bra och mindre dåligt.

Men skrivandet. Jag skriver inte så mycket dagbok och har svårt att hitta självklara, engagerande ämnen att skriva om. Jag längtar efter det där skrivandet som skapar insikter och förståelser, eller får mig att skratta eller fnittra, eller se världen med klarare - ironiska eller allvarliga - ögon. Det finns, ibland.

Kanske jobbar jag bara för mycket just nu. Nödvändigt, jag har varit sjuk och kompat och vabbat mycket. Men det är något annat också. Jag har prövat att twittra. Det ska ju vara twitter nu, och den inledande känslan är att 140 tecken inte är så himla dumt. Huruvida det är Grubblande Han eller mitt eget namn som ska skriva vet jag inte. Jag har en del halvvänner och kollegor jag vet eller tror skriver på twitter, men få eller inga bloggläsare.

Nåja. Jag finns på twitter och prövar mig fram efter ett skrivande som är verkligt roligt igen. Den som vill hittar mig.

Godnatt!

Gris eller svin?

2009-04-28T20:35:00.003+02:00

Säger du gris eller svin eller fläsk om köttet? Svinkött är det väl inte så många som säger. Men influensan är svin-. Varför?

Nu kan det vara pandemi på gång som ska vandra världen över från Mexico till Europa. Det är tragiskt och jobbigt. Men min lilla vardagliga fundering handlar om hur ett ord väljs och sedan blir dominant.

Någon läste nyhetsflödet från Mexico och USA och satte sedan namnet SVIN-influensa på den här sjukdomen. Vem? När? Varför den ena eller andra? Pork eller pig? Jag tror ju att det inte funnits en svininfluensa förut, alltså har beslutet tagits nu.

Än så länge verkar bägge finnas, även om det officiella namnet definitivt är svininfluensa. Grisinfluensa används mest av bloggare och ironiker.

Men varför svin? Jag säger bägge högt och gillar gris bättre. Gris-influensa låter bra. Svin.influensa sådär. Fläskinfluensa. Nix.

Men vem gjorde det? Smittskyddsverket? Nån USA-korre? DN:s språkredaktion? Ekots språkredaktion? Sjukvårdsupplysningen? Apoteket? Någon har gjort det och jag vill veta vem.

Själv tänker jag vara lite envis och säga grisinfluensa. Om det inte får mig att framstå som att jag skämtar om allvarliga problem. Sån är jag ju bara. Ibland.

Fint som...

2009-04-26T23:18:00.002+02:00

Fint som snus är ett gammalt talesätt som tiden sprungit förbi. Så mycket äckligare än snus finns inte enligt mig. Det är intressant hur olika människor, bloggare, skribenter och andra använder sitt fint-uttryck. Fint som en klänning skriver vissa. Fint som en tavla skriver jag ofta. Fint som fan är en bra alliteration. Helgen kan ge många exempel på fint.

Fint som att somna i kärlek.
Fint som att vakna till ett leende.
Fint som närvaron innan läggdags.
Fint som att vilja dra ut på att somna för att hålla kvar.
Fint som att veta att någon längtar.
Fint som dotterns kloka frågor.
Fint som att göra och inte bara prata.
Fint som barns glädje över en glass.
Fint som en lördagkväll.
Fint som vårsol.
Fint som rött hår i solsken.
Fint som frågor och svar.
Fint som en vitsippsbacke.
Fint som balkonglådor.
Fint som livet.
Fint som nuet.

Sjunga med stängda ögon

2009-04-24T22:02:00.003+02:00

I Nick Hornbys bok "About a boy" råkar killen ut för något pinsamt. Han går med hörlurar och råkar sjunga högt ut med stängda ögon. Dessutom nåt gammalt som morsan lärt honom gilla. Ohippt.

Idag var det nära. Jag lyssnade på musik och var vid flera tillfällen nära att börja nynna. Små danssteg, armrörelser och trumslag kom lite då och då, men munnen höll jag stängd. Tror jag. Jag vet inte vad det var. Antagligen pauserna till och från jobbet under en dag med koncentrerat hårt arbete. Eller bara lite kärleksbubbel.

Här kommer de låtar som var närmast hög sång idag:

Kent. Palace and Main

Många är de gånger när jag varit nära nära att sjunga någon Michael Caine-fras rätt ut. Men om du såg mig idag när trippeltrumslaget kom, kunde jag inte motstå att låta händerna leka trummis. Det händer nästan varje gång. Det är som att inte tänka på en blå elefant. En låt som hade fått mig att vilja bli trummis om jag varit yngre. Får än idag.

Okkervil river. Unless it's kicks

Låten är smått oemotståndlig. Riffet sitter som en Clashsmäck och fötter vill bara dansa och munnen stöta textraderna rätt ut. Den här låten får mig att vilja bli både gitarrist och sångare. Ni som såg en man i skrynklig kavaj och lite för mycket kläder svänga lite extra med armarna. Ni såg mig.

Okkervil river. Plus ones

Den här sången är också helt oemotståndlig. Den får mig att vilja skriva överlastade knepiga texter med mängder av intertextuella referenser till Paul Simon och Nena och The Byrds. Textraden "And not above letting a love song disappear before it's written" är fantastisk.

Lite musik så här en fredagkväll. Dansa på ni också, och håll inte igen om munnen vill öppna sig. Jag är innerst inne bara en fegis som bara sjunger i duschen och knappt där. Kanske slank det till och med ut några ord. Sånt vet man ju inte förrän någon påpekar det.

Kinamat

2009-04-23T13:25:00.003+02:00

Jag har ätit kinamat i snart 30 år. Redan i tidiga vuxenåren tröttnade jag på det ohyggligt stereotypa tråkiga. Ett litet uppsving kom några år senare när en kinarestaurang faktiskt hade krispiga grönsaker och lite annorlunda kinamat som var gjord med ett litet uns av kärlek. Men det kärleksförhållandet ersattes snart av att betydligt mer smakrika indiska restauranger, thairestauranger och sedermera sushiställen växte upp och lockade det lunchätande jag hade råd att unna mig. Pojkarna undrar ibland om vi inte kan äta kinamat. Tack men nej tack, säger jag och Lyckliga Hon. Ivrigt överens om att kärleken till kinamat är över sen länge. Väldigt länge.

Men ibland när jag äter ute med kollegor finns det någon, oftast en äldre man, som bara måste ha kinamat. På sedvanligt manligt manér antyds tjurighet om det inte blir kinamat. Just där bredvid jobbet är det helt okej. De erbjuder dessutom fläsk med löksås eller raggmunkar, så problemet är rätt litet. Fett men ganska gott. Även deras kinamat är klart okej.

Jag hade alltså sedan länge avfärdat tron att jag skulle uppleva min värsta kinamat någonsin. Trott att jag e g e n t l i g e n i n t e äter kinamat. Jag hade fel.

Idag var jag iväg med jobbet och hade kort tid eftersom jag skulle tillbaka och stå i en monter igen och prata med folk. En restaurang jag passerade såg ut som en vägkrog. Ushi! Jag hittade istället en kinarestaurang som också hade pizza och "svensk mat". Priset lågt. Jag erkänner. Vibbarna var dåliga. Riktigt dåliga. Jag borde anat, vetat, förstått, fattat, hajat, stannat, gått, sprungit, rusat, vänt.

Tre små rätter.
Rätt ett. Överfeta friterade räkor som låg i sin sötsura sås, utan att ha frågat vilken sås jag önskade.
Rätt två. Nån rätt med nötkött (kokt) som låg i oidentifierbar sås och med burkchampinjoner, bambuskott och gröna ärtor.
Rätt tre. En annan rätt med kyckling (kokt) och platta bambuskott, burkchampinjoner och nån genomskinlig sås.
Allt smakade av... Blå band brunsås eller maizenaredning utan kryddor. Totalt smaklöst.
Tre små fel.

Sällan har ris med soja smakat så gott. I jämförelse. Alltså, det andra kan inte kritiseras för att vara äckligt. Bara för att inte smaka något alls.

En mindre ärofull lista har fått en förstaplats. Visst kan jag ha ätit äckligare kinamat någon gång. Men då hade jag lägre krav. Det var innan thaimat, innan sushi och innan jag själv lärt mig att laga mat. På den tid när kinarestaurangens billiga ölpris var själva syftet med att vara där. Eller där de första spirande restaurangbesöken skulle varieras från pizza till Nånting Annat.

Varning därmed utfärdad. Du som är vid stora kongresshallen. Som åker nerför stora hissen. Som hamnar i stora varuhuset. Som hittar den äckliga kinarestaurangen. Vänd. Spring. Undvik. (Jag är säker på att varningen inte behöver gälla en särskild stad. Den gäller garanterat överallt.)

Att kunna avbryta

2009-04-23T09:48:00.004+02:00

Jaha, vad hände? Jag kom till Lyckliga Hon efter att ha varit bortrest. Jag kom helt utan vilja att prata relation. Jag vet skillnaden. Alla gånger jag kommit till henne med skav, grubbel, tankar, vilja att få veta, och hur jag blivit pushig och jobbig i den viljan. Hur mötet, förståelsen, det kloka samtalet uteblivit.

Igår kom jag till en Lycklig Hon som var lite obalanserad om dottern. Och jag märkte att något var anspänt. Snart började hon prata om viktiga, jobbiga frågor. Kändes anklagande, småarg, pushig. Flowet försvann, kontinuiteten i pågående samtal avbröts, och istället var jag plötsligt anklagad. Eller. Kände mig anklagad. Det lugna fina som ligger i att ödmjukt se sina brister och resonera om deras rötter och om möjligheten att vara finare och skapa det bra i relationen, försvann.

Istället satt jag där och blev vad jag inte vill. Jag ville ju inte prata. Jag ville ha en trevlig kväll. Men jag försvarade mig mot anklagelser. Jag sa att jag måste få råda över mina egna känslor.

Lyckliga Hon sa nu att hon inser att hon gjorde vad hon absolut inte vill. Hon var initiaitivtagare till ältande. Kanske för att pröva om jag skulle bryta. Kanske. Det blev ett ganska dåligt men rätt uppgivet samtal. Inte ens så engagerat. Mest tröttigt. Som om vi var två stycken som inte ville men där bägge saknade kraften att avbryta. Det var trist att vi gjorde så av en kväll som kunde blivit ännu en fin kväll.

I efterhand har Lyckliga Hon insett att det var hon som började. Det friar inte mig från ett exakt och just precis 50-%-igt ansvar för att det blev som det blev. Jag borde sagt stopp.

Lyckliga Hon säger att hon är trött på att älta relation, trött på att känna skuld för det hon gjort. Trött på att prata om det. Och jag är också trött på att känna att vara så kritiserad. Trött på det oförutsägbara, trött på skuldkastandet och Det är ditt fel mer.

Så oändligt trött på Det är ditt fel mer.

Det är helt meningslöst att säga något annat än att det alltid är bägges ansvar det som sker. Jag borde brutit pratandet igår. Sagt "Jag vill inte prata" Men det gjorde jag inte. Istället ville jag försvara mig. Jag ville bemöta Det var mest ditt fel med Nej, det var mest ditt fel. Jag trodde att jag sa Det var bägges fel. Men det gjorde jag inte.

Om två personer bägge känner förmågan att avbryta innan det blir fel. Då blir det sällan fel.

Jag längtar efter kloka samtal. Samtal som vill koppla ihop vårt då, vår barndom, vår ungdom, vår tidiga vuxenhet, vår relation innan Nu, med Nu. Som vill se samband, förstå, skapa gemensamma bilder, se nya trådar, se hur vi är och varför och gå framåt klokare och tillsammans om det.

Kan vi det utan att förfalla till anklagelser? Jag tror det.

Men det tror jag kräver att ingen av oss någonsin säger Det var mest ditt fel. Att vi oftare säger Det var mest mitt fel. Oändlig skillnad.

Nya ord, nytt tänkande

2009-04-21T13:06:00.003+02:00

Jag sitter hemma och jobbar och ska strax resa bort med jobbet. Jag ser mig omkring och minns vackra saker. Ett nytt ord är digmig. Ett uttryck som är i motsats till migmig och handlar om hur man tänker. Det är egentligen inte svårt att skapa dimig- eller vinnvinnsituationer med människor man tycker om.

Minnet av i fredags. Några timmar av fin gemenskap och grälet som fick bägge att erkänna att vi var "pinsamma".
Minnen av helgen med min släkt på besök.
Minnet av att lysnna på allt som bubblade om Hennes mamma.
Minnet av i går eftermiddag när ett gränssättargräl var på väg men där fina ord från bägge väckte ännu mer värme och några korta, fina timmar innan vi somnade genuint lyckliga.
Minnet av att gråta av glädje på ett möte när en dikt dök upp på mejlen.
Minnet av att åter ha sett Coupling, denna fantastiskt roliga TV-serie.
Minnet av att somna efter återupplevandets ljuva njutning, fantastiska ord och att sova nära och gott.
Minnet av att vakna så.
Minnet av lätthet, gladgråtsorggråt av att Lyckliga Hon valde att helt fokusera på oss och vårt fina. Ett avsked som ett första steg: Ett val.
Minnet av inga konflikter.
Minnen och framtid.
Lugn framtid nu.

Varje digmig-beslut leder framåt.
Varje migmig-beslut bakåt.

Om vi kan skapa fler digmig-situationer med mammor och storebröder. Då jäklar. Men i nuet behövs inga Om.
Bara mig. Och dig.

Ta ansvar för sig själv. Och för relationen.

2009-04-17T14:26:00.003+02:00

Jag har resonerat en del om min skepsis till begreppet "ta ansvar för sig själv" och varför det lätt blir problematiskt. Som alla begrepp missbrukas det och missförstås. Jag har egen erfarenhet. En kommentar till Andningskutym nedan.

AK gick först hårt åt mig och jag förvånades lite, för jag kände att vi nog ändå inte var oense. Han skriver nämligen om Hänsyn och Äkta intresse och Anpassning och går därmed mig till mötes, uppfattar jag. Det löser upp begreppets icke relationella kärna och gör begreppet relationellt. Jättebra!!! Därmed känner jag att vi kanske till och med är överens. "Ta ansvar för sig själv" missbrukas ofta av egoister eller allmänt omedvetna människor som försöker framstå som att de tar nåt slags ansvar när de bara tänker på sig själva. Man använder uttrycket utan att tänka på det relationella eller medmänskliga. De tre begreppen AK använder är ju alla relationella. Det vill säga: Ta ansvar för att vara en intresserad, hänsynsfull och anpassningsbar partner. Det är en jävla skillnad mot att bara ta ansvar för sig själv. Det får aldrig ske på någon annans bekostnad. Vare sig partnern eller någon annan. Den typen av plus och minus-tänkande leder fel.

Jag upprepar mitt exempel med otroheten. Många som varit otrogna skulle skriva under på både tog ansvar för "sig själv" och "relationen". Man "var tvungen", "skulle må bättre" eller liknande. Det gör inte handlingen mindre svekfull. Det moraliska moraset kvarstår bakom tunn fernissa. Om relationen inte är öppen i kanten är otrohet fel, oavsett.

Ta ansvar för sig själv i en relation innebär att se till att att man mår bra, och att möta och ta hänsyn till sin partner så att bägge kan vara sig själva. I vissa skeden av en relation eller med en partner, kanske sår från barndomen eller vissa personlighetsdrag inte spelar någon roll. Men om de dyker upp och man börjar såra, då kan man inte gömma sig bakom "sig själv" när man gör någon annan illa. Då är det verkligen dags att börja ta ansvar för sig själv i relation till partnern. Då är det dags att resonera om hur man verkligen är mot varandra. Kanske är det låst och kört, men om bägge visar lyhördhet och vilja till problemlösning och anpassning, kan man vara sig själva utan att såra varandra.

Som sagt. Ta ansvar för sig själv. Och sin relation. Gör man inte det andra är man inte i relationen. Intresserad, hänsynsfull och anpassningsbar är jättebra ord att leva efter.

Ett problem bara. Om det inte vore för att dessa egenskaper så lätt exploateras. "Ta ansvar för sin partner" missbrukas ännu mer av egoister och allmänt omedvetna människor. Oj oj oj vad många män, särskilt, som utnyttjar denna anpassningsvilja hos sin partner för att tänka på sig själva.

Det är min själva poäng. En relation fungerar inte om inte bägge tar ansvar för sig själva och för relationen. Medmänsklighet som rättesnöre för att ta ansvar för sig själv är nyckeln.

När det är sagt. Ja, jag tar för mycket plats för ofta. Punkt. Jag borde ta bättre ansvar för mig själv och borde vara mer lyhörd, nyfiken, intresserad, anpassningsbar och hänsynsfull. Och jag borde vara det klokt Kierkegaardskt och inte klumpigt Kantskt. Och med den sista gåtan säger jag trevlig fredag!!!

Det finns tre... nej fyra...

2009-04-17T10:07:00.006+02:00

Eller fyra. Det finns fyra orsaker... Jag är en räknefelare. På jobbet, hemma, överallt, är jag bra på analys, se saker nytt, dissekera, men jag har en förmåga att prata innan jag tänkt klart. Och att överanalysera. Men nu handlar det om när det blir en för lite. När jag skriver eller när jag pratar, hittar jag strukturer, men hjärnan sorterar färdigt medan jag pratar. Små små ödmjukhetsord som "åtminstone", "kanske" och "minst" är användbara. Jag borde använda dem oftare, och använder dem oftare än förr. Och jag borde tänka efter före.

Idag är det fredag. Känslan inuti är rätt fin efter en gårdag som var fin, superfin, ömsesidigt pinsan, finfin och ännu mera finfin i den ordningen. I helgen kommer det att bli jättebra! Massa folk på besök. Vardag. Vanligt. Fint. Ingen rädsla för att "slut" ska komma, alls. Andra rädslor under kontroll.

Därför skrattar jag åt mina egna räknefel med spanska inkvisitionen.

Rädda

2009-04-15T16:46:00.003+02:00

Vi ska träffas igen. Såpass har paniken släppt att jag är välkommen till Lyckliga Hon. Nu är det upp till oss bägge att visa när vi träffas varför vi vill det här. Varje gång, varje sekund.

- Jag är rädd.

Så skrev Lyckliga Hon. Rädd för att jag ska börja tjafsa. Men, svarade jag. Jag vill inte komma om du är rädd för mig. Vad är det för syn på mig? Som att jag kommer som ett monster som måste tyglas. Vad gör det med henne om hon är rädd? Finns inte risken att det blir väldigt väldigt fel?

Fast, jag är också rädd. Såklart. För att allt som sårat är kvar. För att mötas med iskyla och avstängdhet och känna att hon inte vill ha mig där. Mycket sånt nu.

Jag bearbetar rädsla och tillit varje dag. Försöker få ur mig den så att den läker och inte sårar mer. Just nu bär jag rädslan själv. Den får inte märkas. Men hennes då? Hur ska vi hantera rädslan? Den ska inte förstöra. Den ska inte bli trubbighet, inte ilska, inte avstängdhet. Ska man då tiga om den, inte låtsas om den? Eller söka ett möte som ser rädslan, resonerar om den, pratar och försöker förstå.

Blir inte rädslan lätt en projicering för egen oförmåga att möta den andres rädsla med kärlek? Blir inte den ömsesidiga rädslan något som bara driver på det som är dåligt?

Rädsla skapar skydd. Skydd skapar avstängdhet. Avstängdhet är inte kärlek.

Jag vet inte hur man hanterar rädsla. Men det borde gå om man är väldig lyhörd. Lyhörd är kärlek.

En vanlig förmiddag på jobbet. Skriver mejl

2009-04-15T09:34:00.002+02:00

Ibland bubblar det ord i mig som vill ut. Det hände idag. Då skrev jag till Lyckliga Hon.

"
Sitter frusen och Panodilräddad på kontoret och tittar ut på ett gråvårigt utanför. Bilar kör och jag försöker fånga tankarna för att jobba effektivt. Gudarna ska veta att jag behöver det. Skriva, planera, boka, fixa, skriva texter inför måndagen.

Utanför, framtrollad ur minnet, svävar en reliefbild av dig framför mig. Befriad från det fula, jobbiga, såriga, står du där framför mig med ett lugnt leende. Det är som om du står utanför fönstret. Och plötsligt är det sol. Solen spelar i ditt vackra hår och du vet inte att jag tittar på dig. Ditt leende signalerar den där nöjdheten av att du vet att jag är nära men inte stör dina tankar just nu. Jag tittar och känner en intensiv värme inuti av att se harmonin i ditt ansikte. Jag motstår frestelsen att sträcka fram en hand och smeka ditt hår eller dra handen över din rygg. Det är ju en dröm och jag kan röra dig genom fönstret.

Jag försöker styra om blicken till jobbandet, men blicken fastnar på den där fina fina bilden av dig från semestern, med lite öppen mun och gulröd kvällssol som får hela dig att glöda. Den satt kvar även under hösten, om än dold bakom en bild på dottern. Som ett hopp om framtid med dig.

Det var rätt att låta den bilden sitta då. Liksom det är rätt att låta tankebilden av dig utanför fönstret vara kvar. Du är i mig, då som nu.

Jag saknar dig med en stor, intensiv värme inuti och vill, vill så gärna låta hur jag är mot dig nästa gång vi träffas bli som känslan av sol i ditt vackra röda hår.

Jag älskar dig, och känner att det här går. Om vi bara kommunicerar klokt och kärleksfullt. Alltid kärlek först. Att jag kan. Att du kan. Att vi vill. Men sluta vara så stolta måste vi. Se oss i spegeln och tänka "Bra". Måste vi.

Hoppas din dag blir fin.

Jag älskar dig.
"

Storebror

2009-04-14T23:03:00.003+02:00

Den där frågan för länge sen i tonårens inledning som fick mig att säga "Nej" och gå iväg.
Göra mitt för mig själv.
Ingen gemenskap där.
Absolut inte.
Frågan som ville träda över gränser.

Den som fick terapeuten att säga "Sånt händer".

Men mellan mig och storebror.
Det första steget mot obalansen.

Mitt ointresse.
Sen hans.

Hur kall blev jag?
Vet han än idag?
Är det därför han är så stängd mot mig?
Och jag mot honom?
Nog har tanken slagit mig.
Tyvärr går det inte att prata om.

Men jag vet.
Vad gör det med mig?

Jag saknar min familj

2009-04-14T20:08:00.007+02:00

Jag pratade just med min Storebror, och så har vi slarvat med vår relation att han inte ens visste att jag och Lyckliga Hon är ett par. Han missförstod helt. Hans fru Kattöga visste, så det är inte vad jag sagt som gått fel. Allt i livet flyter inte enkelt, och alla samtal i nära relationer öppnar sig inte självklart.

Jag är ensam hemma och sjuk. Det som kunde varit en fikadag eller träningsdag är en sova, vakna, svettas frysa-dag.

Och jag saknar min familj. Jag saknar vardagslivet hemma hos Lyckliga Hon. Jag skulle vilja ligga där, för mig själv, mitt i allting. Men där är jag inte, trots min vilja. Under helgens resa var inte Äldstakillen med, så honom saknar jag mest. Verkligen. Jag har sett honom på håll eftersom jag såg honom utöva idrottsaktivitet.

Saknar att få ge Lyckliga Hon den där långa kramen och visa all kärlek.
Saknar att ligga småkrasslig i en säng och läsa bok och få te av någon som tycker om mig.
Saknar den stora, ömsinta kramen som Dottern ger. Inte minst när jag är sjuk.
Saknar grabbigt prat och kramar med Mellanpojken.
Saknar att få prata med Äldstapojken om det jag såg.
Saknar att vara en familj.
Saknar att vara välkommen.

Men den familjen är jag inte en del av idag. Trots att jag vill. Trots att jag saknar.

Det märkliga är att vad en familj är har alltid varit laddat mellan mig och Lyckliga Hon. Det har varit MASSOR av konflikter om främst Äldstapojken. Massor av ovilja att engagera mig från mig. Massor av bråk om att jag inte fått påverka. Massor av fel av oss bägge. Befriad från alla gräl är det lugnare än på länge. Det är fint i familjen. Jag känner varm kärlek för alla.

Därför sitter jag här och saknar min familj. Vill det vore annorlunda.

Lära om

2009-04-13T13:16:00.003+02:00

Jag är nog en väldigt gammal hund som har svårt att lära mig sitta stående.

Jag är fast i gammalt som att visa kärlek är sånt som klappa kinden, säga "Du är fin", krama länge eller säga "Jag får darrningar av njutning av nåt så enkelt som en kyss och ännu mer när vi har sex" eller ställa frågor om hur det känns.

Men nu är det inte visa kärlek. Nu ger det panik.

Nu är visa kärlek visa ointresse. Hålla tyst, inte höra av sig, vara ointresserad. Då kan kärlek komma. Då kan intresse visas.

Det är inte lätt när man är en gammal hund med en personlighet som visar känslor, säger snällt. Inte lätt alls att vara Jag.

Inte lätt att vara Vi. Men om vi hjälps åt kanske det går. Frågan är hur.

Grötrim

Den kärleken den kärleken är inte särskilt lätt
den längtar och den vill och väldigt sällan blir det rätt
Den äter upp vår tanke och gör att vi tänker fel
i väntan på magin som gör två hela till en hel

Terapi och påskglädje

2009-04-09T16:30:00.002+02:00

Jag är just hemma från en terapi där hon började med "Du verkar må mycket bättre. Vad har hänt?"

Ja, mycket har hänt. Lyckliga Hon har valt och väljer att ta min förtvivlan på allvar och tar paus i sin kontakt med Barista. Moraliskt rätt eller inte rätt går inte att diskutera, det enda vi vet är att denna maktkamp mellan ledsenhet och stolthet har varit på väg att köra slut på i alla fall min vilja.

Jag hoppas att detta kan skapa det lugn vi så väl behöver för att känna förlåtande, överseende kärlek igen.

Jag pratade massor om förtvivlan och maktlöshet på terapin. Vad som händer när man känner sig förtvivlad och maktlös. Vad händer med mig inuti? Vad händer när jag har gammal ilska som inte kommer ut? Varför det så lätt blir ilska när det är ledsen och rädd jag känner. För att motsatsen - förtvivlad ensamhet mot någon som inte tröstar - är värre.

Nu finns det äntligen ett läge att bära den där brickan med kristallglas tillsammans. Nu finns det äntligen möjlighet att ta ansvar för sig själv, tillsammans. Utan att kriga om den andres vilja.

Äntligen känner jag både hopp och tro på att jag kan ta ansvar för hur jag är och känna att det tas emot. Inte blockeras. Äntligen vågar jag känna att det finns en ömsesidig vilja. Det var nämligen en annan sak vi pratade om på terapin. Människans förmåga till förvandling. Ensam, och i en relation. Tack för det! Vi pratade en hel del om att "man ska bara ta ansvar för sig själv" är en trubbig ändpunkt på en gradskala av samma slag som "man ska bry sig om andra". Jävligt klokt, men man ska aldrig övertolka någonting.

Min terapeut såg min gladare magkänsla direkt. Duktigt av henne. Nånting säger mig att Lyckliga Hon kommer att märka det ännu mer.

Med detta önskar jag glad påsk.

Magiskt kan vara så lite

2009-04-09T12:34:00.004+02:00

En magisk kväll kan vara så lite.

Varmare inuti idag. Frestelsen att ge upp är bortskjuten av en kvälls möte med lugn, självklarhet, mäta på väggar, somna tillsammans i soffan och sedan läppar, själar, ord, kroppar som ville och trollade. En magisk kväll av just inget annat än sånt som varje kväll vi träffas borde innehålla. Det vill säga ingenting, men med bägge närvarande i varje sekund.

Som det så sällan varit. Där gränser i förväg skapat osäkerhet, och där förhoppningar i förväg skapat låsningar. Avmätt tassande och utåtagerad ledsenhet.

Jag har varit nära att ge upp. En kall, renande frestelse av att slippa det jobbiga har vandrat runt i tankarna på sistone. Att skyddda mig. Slippa rädsla och ledsenhet och slippa all denna kyla och all denna irritation och ilska mot min ledsenhet. Och att slippa se mig själv uppföra mig som jag inte vill uppföra mig.

Riktigt nära i tid har jag aldrig varit. Men i känsla. Jag har alltid velat avvakta familjerådgivning (få in våra papper först, liksom...) och soloresa och sommar och tiden att hoppas att det fina ska bli mer och det jobbiga få läka tillsammans. Det är värt tid.

Nu blir det en kompromiss. Kriget mellan rädsla och stolthet tajmoutar ett tag. Jag hoppas den kompromissen, en månad eller hur lång den blir, är sluten i kärlekens självklara enighet. Att den inte skapar frustration utan lugn.

Jag ser fram emot nästa vanliga kväll, och nästa. Och kvällar utan kontakt, och kvällar med barn och utan barn.

Jag ser fram.

Djurrikets bästa partytrick

2009-04-07T13:37:00.002+02:00

Ett prat med dottern som efter en titt på kattens lystna slickande av ansiktet undrade hur det skulle vara att ha en kattunga.

Vi kom fram till att helt plötsligt kunna slicka sig på ögonlockat var ett coolt partytrick. Lite samma som sicksackad tunga, glosögon eller andra småäckligheter. Att sätta sig som Puss in boots i Shrek och slicka rumpan, ett mindre coolt.

Sen började vi droppa partytrick och fick intressanta idéer.

- Girafftungan. Inte minst när du tar hela glassen när man får smaka på någons pinnglass. Schluurpp!

- Apsvansen som kittlar någon på halsen och får personen att titta dit så du kan ta deras godisbit. Eller nåt annat.

- Kattsvans som överraskande dyker upp när man lägger sig sked med någon, och mjukt och fint lägger sig runt personens mage.

- Elefantsnabel var intressant. Men den är lite svår att dölja. Det måste nog vara maskerad.

Ligger. Tänker. Känner. Lever.

2009-04-07T06:50:00.002+02:00

Morgon. Tidigare än nödvändigt

Jag fokuserar
släppa tanken.
styra scenen.
styra tankar

Jag hade drömt om höst.
Höst när den jag älskade inte älskade.
Höst jag inte unnar någon.
Höst av gråt
Höst av att våga gråta och just därför sluta gråta
Höst av att lära mig mycket.

Jag fokuserar
släppa tanken.
styra scenen.
styra tankar

se Nu.
lära.
att inte övertolka ord.
att bortse från likheter
att styra bort rädslan
att bortse från alla inte.
från allt som inte vill.
se det som vill.
se det som är.

Jag ligger här och är jag.
Jag ligger här och finns.
Jag kan bestämma mig.
Är jag så är jag
och då ska jag leva utan undanflykter

Men efterlängtad fattas mig.

Jag fokuserar.
släppa tanken
styra scenen
styra tankar

70-talet och barnens hygien

2009-04-06T10:22:00.003+02:00

På 70-talet hade man bidé i mexitegelvillorna. På den bidéns kalla porslin fick små barn sätta sig och frysa baksidan av låren av sig för att tvätta rumpan. Till detta tvättande användes en tvättlapp i frotté.

Bidén är sedan länge på utdöende. Saknad bara av?

Frottetvättlappen är för de flesta ersatt av varianter i papper eller andra material. Det går att diskutera detta ur hållbarhetssynpunkt. Antagligen borde alla småbarnsföräldrar ha en stor uppsättning i frotté. Men det går att ställa ännu fler relevanta frågor om hur ofta min snåla mamma tvättade den där frottétvättlappen. Jämför med snytnäsdukar i bomull som troligen var samma bakteriehärd.

Det låter väldigt väldigt äckligt.

Men det som fick mig att tänka på tvättlappar idag var att jag ett tag trodde att det hette tvättKlapp.

Klapp?

Gjorde mamma nåt daskande när hon tvättade rumpan? Skämtade pappa något om klapp? Jag vet inte. Och jag minns inte hur länge jag trodde det hette tvättklapp. För länge? Eller var det bara en ordlek av mig? Språknörd redan då?

Efterlyser en tidskriftshylla, röd

2009-04-05T22:12:00.005+02:00

Senast sedd i en vision jag fick när jag satt i soffan och vegeterade.

Jag fick en idé till den perfekta heminredningsdetaljen, men inser att den säkert inte finns. Jag såg plötsligt framför mig en tidskriftshylla i färgad grov tråd som hänger på kanten på min soffas armstöd. Tidskrifterna ska ligga vinklade uppåt på sedvanligt manér. Soffkanten är ju tyvärr exakt antal centimeter, så det är klart att en sån hylla inte finns.

Vad gör jag när jag inser att en sån hylla garanterat inte finns? Skolar om mig till inredningsdesigner och får den i produktion? Springer runt i ännu fler möbelaffärer? Blir smed och smider den själv och målar den i rätt färg?

Det är kreativt kul att ha tänkt ut en hylla som antagligen inte finns. Men det är ännu mer frustrerande att se en vision som aldrig kommer att bli av.

Det får bli en tur förbi Designtorget och fråga lite. Vem vet.

Midsommarafton. Barndom.

2009-04-05T11:29:00.004+02:00

Barndomsminne
Mormors och morfars stuga
Midsommar
Äggstafett
Ett ägg ska bäras i en sked.
Jag är orolig för hur det ska gå
Skeden så stor
Munnen så liten
Skedens tyngd mellan tänderna.
Men jag kunde
Jag kunde!

Dröm inatt
En bricka med kristallglas ska bäras
Vi bär tillsammans
En vänsterhand på varsin kant av brickan
Relationen bärs framåt som en vinglig bricka
Vi försöker bära brickan till ett bord
Runt midsommar en resa
Bröllopsjubileum
Ingen får tappa sin hand
Så kan vi dricka i fina glas
Brickan är tung
Två händer är svaga
Eller starka

Kunde
kan
kanske

Arg eller ledsen?

2009-04-04T19:29:00.002+02:00

Att bli arg när det är ledsen och rädd jag är.

För att ledsenheten som bemöts med ilska är det värsta?
För att ett uteblivet möte av det ledsna är det som smärtar mest?
För att ilskan innehåller stolthet?
Även om den sårar.

Jag tror inte jag är ensam om det.

Jag är ju ingen slarver. Längre...

2009-04-03T12:53:00.004+02:00

Jag är en slarver. Jag har fruktansvärt dålig ordning på saker och behöver skapa tydliga rutiner för att hålla ordning på saker och ting. Inte minst en sån basal sak som räkningar. Därför har jag nu är jag är själv skapat riktigt tydliga rutiner för att hålla ordning på räkningarna. Alla räkningar samlas på ett ställe, och jag samlar ihop och betalar någon av de sista dagarna i månaden. Däremellan sorterar jag bara posten till rätt hög.

När så min terapeut två gånger ringt och sagt att jag inte betalt räkningen har jag nästan blivit irriterad. Jag vet ju att jag har ordning.

Nu är problemet löst. Räkningen hade ett sånt där irriterande förfallodatum den 20:e, som gör att den betalas mer än en vecka försent en normal månad. Problemet löst, nu ska det vara den siste i månaden istället.

Jag är ju ingen slarver. Längre. (Jag letar efter ett Pettsoncitat från "Pannkakstårtan", men har inte boken här.)

Slutar med grubbelbloggandet nu

2009-04-03T08:32:00.003+02:00

Varje blogg har sin tid och sitt syfte. Jag har skrivit här sen förra hösten och har fått ur mig mycket viktigt, mycket roligt och haft mycket lustfyllt skrivande. Jag älskar att skriva och samlar tankarna genom skrivande, så jag kommer att fortsätta någonstans.

Men just nu går det inte att fortsätta med skrivandet om relationen. Min blogg, liksom Lyckliga Hons, blir ett enda stort missförstånd och konfliktskapare. Vi skriver om våra känslor men överkänsliga ögon läser och två paranoida hjärnor vantolkar och får stöd i dessa vantolkningar i våra tidigare försyndelser.

Därför blir det paus om det grubblande. Det fnittriga eller de gulliga vardagsreflektionerna fortsätter nog.

Jag avbryter relationsskrivandet i samma känsla som rådde våren 2008 och i höstas. Allt förändrades från en mysig onsdag kväll till fullständig panik och tystnad mot allt gulligt jag skriver till Lyckliga Hon. Samma känsla av att "Det är slut" kan komma vilken dag som helst. Och att allt handlar om en lång lång kravlista som jag ska uppfylla för att hon inte ska lämna mig.

Och jag vet att hon tolkar mig ungefär likadant. Vi gömmer oss bakom den andres otillräckligheter och skyller ifrån oss på det pinsammaste sätt.

Ska vi vända detta, vilket jag tror går, krävs 100%-igt eget ansvarstagande för det man vet sårar. Och 100% ansvarstagande för att åtminstone älska den andres positiva sidor och se med kärlekens gulliga överseende på de baksidor bägges personlighet har.

Att försvara sin integritet mot kränkningar får inte förkläs till lathet för det egna åtagandet att vara en bra vän och partner. När jag skrev om att "nolla räkneverket" menade jag att se och inse att vi har precis lika stort ansvar för det dåliga i nuet bägge två. Tomhet och tystnad driver oro och klängighet, klängighet driver på tomhet och tystnad. Bägge börjar, bägge driver på.

Det förflutna har hänt och kastar sina smärtsamma skuggor över nuet när man lever i en situation som alldeles för mycket liknar det som en gång hänt och gjorde väldigt väldigt ont. Det betyder inte att man, vi, jag, får gå ut i vantolkningar om det som är nu. Därför klargör jag att jag inte tror att Lyckliga Hon planerar något otillåtet med någon. Däremot skaver det att hon har så lätt att bli uppgiven. Det föder känslan att hon inte har bägge benen i den här relationen. Hon känner garanterat samma om mig.

Jag vill tacka för alla peppande kommentarer, för alla kloka kritiska inlägg och rent allmänt för alla som varit med mig så länge i den här relationens förvirrade senaste år. Lärorikt, är underdriften för dagen.

Med detta avbryter jag Grubbelbloggandet men tror att jag fortsätter med små vardagsreflektioner om annat i vardagen. Det finns ju både jobb och barn och alla de saker i vardagen som man kan skratta eller skaka på huvudet eller tänka raljanta tankar om. Eller poesi. Ja, gärna poesi. Sluta med ordbabbel och bli kort. Och det positiva i relationen kan jag fortsätta skriva om.

Adjö, säger Grubblande Han. Jag ska byta namn till något annat. Jag säger mitt adjö med åtagandet att kunna se mig i spegeln och säga "Du är allt en bra Han". Ansvar och klokhet.

Men vad ska jag kalla mig...

Bakåtframåtinåtutåt

2009-04-02T23:28:00.004+02:00

Trött på gräl via bloggar. Trött på att bli anklagad för att tycka sånt som bloggkommentatorer skrivit. Trött på bittra kommentarer. Trött på att definieras så fel så fel.

Jag tänker inte förbjuda Lyckliga Hon att ha kontakt med Barista. Vad vänner än säger. Vad bloggläsare än skriver. Det skaver och känns inte bra att allt är exakt som i september. Vi har det skit och hon pratar om vår relation med honom. ,Hellre det skavet än att förbjuda.

Men jag tänker fortsätta berätta om vad som skaver.

Och jag tänker fortsätta stå upp för att om partnern är ledsen av någon anledning, då frågar man. Resonerar och ser om det går att nå fram till vad det beror på. Inte bli irriterad. Inte skälla. Det är inte kärlek. Tänker jag stå för.

Det gäller mig också.

Mycket talar för att jag slutar blogga med den här bloggen. Det finns en relation att rädda. Just nu är det mycket uppgivenhet. Mycket panik. Septemberkänsla. Same shit, different year. Och två personer som borde veta hur de bidrar till fördärvet, men trivs så med att gömma sig bakom att det är den andres fel.

Ledsenhet. I hjärtat ledsenhet.

Ännu mera ledset för att det finns fina FÄRSKA minnen av den bra Lyckliga Hon. Minnet av en klappande hand och varma läppar och fina ord. Fint som en tavla. Mer sånt, så löser vi det här i ett nafs.

Det är det mest ledsna av allt. Att det egentligen är så lätt.

Gränser och rimlighet

2009-04-02T15:58:00.002+02:00

Terapi idag. Vi pratade om såna enkla saker som gränsen mellan att skydda sig mot orättvist påförande av skuld från partnern (”Det var ditt fel att jag gjorde fel” och sånt), och att man inte får blanda ihop det med att inte själv ta ansvar men ändå ska stå immun mot det. Enkel fråga...

Sen pratade vi om gränsen mellan att skydda sin integritet och att kräva för mycket, för orättfärdigt och destruktivt av sin partner. Det blev mycket prat om Lyckliga Hons vänskapsrelation med mannen hon lämnade mig för i höstas. Om jag orkar. Fast, precis som mina vänner, också om varför jag orkar.

Jag har frågat alla vänner jag har vad de tycker.

”Skulle du acceptera att hon som nära vän att dryfta vår relation och söka stöd när jag varit jobbig, hade den man hon lämnade dig för i höstas och var med i tre månader?”

Nej nej nej nej. Inget ja. Inte ens i närheten. Nyfikna frågor men inga ja. Ingen skulle orka det. Förutom Lyckliga Hon då, som försöker hävda att hon skulle orkat motsvarande. En vän la till att ”nästan hela befolkningen” skulle tycka att det var helt orimligt. ”Det låter väldigt olämpligt. Är inte han väldigt bitter och hämndlysten på dig?” sa en annan vän. ”Blir det inte lätt att han bara öser ur sig den bitterheten på dig?”

Jag vet inte, men vet att jag var rätt grinig själv i höstas. Och att jag pratat med gott om vänner som varit griniga mot den de blivit lämnad för. Om man säger så.

Så, var landar jag? Mina vänner är entydiga. De tror väldigt få skulle orka det. Att rätt få skulle acceptera det. Och att ingen skulle kräva att få ha den relationen med ett ex, inte minst om partnern tycker det är jobbigt. Alla förstår hur jobbigt jag tycker det är.

Jag vet att kommentarerna inte brukar hagla, men finns det läsare som skulle ta det med lugn om er partner hade en sån relation med det ex han/hon lämnade er för?

Själv vet jag inte. Jag vet verkligen inte.

Eftersom både Lyckliga Hon och Barista läser här är det väl risk att ösa-skit-verksamheten tar fart nu. Att den här bloggen blir en anledning att måla upp mig som den svartsjuke som vill reglera och styra vem och hur hon har kontakt med. Så ofta Lyckliga Hon sagt sånt till mig, (och så sällan hon verkligen haft rätt).

Det visar på problemet. Sluta blogga närmar sig, när ett resonemang om det ärliga, rimliga i en viktig fråga, riskerar att bli det som får min relation att ta slut. Så känner jag. Och det känns inte bra. Men jag behöver mer synpunkter i den här frågan.

Ord utan möte

2009-04-02T08:18:00.002+02:00

När ord som sa
Fint
Mysigt
Lugnt
Skönt

När ord berättade om Orden av mig
Om orden av henne
Om de ord som trollade med upphetsning
När ord inte möts

När ord skrevs om kärlek
När ord skrevs om vilja
När ord skrevs om barnlös kväll
När ord skrevs om intensiv längtan
När ord skrevs om att jag ser panik
När ord skrevs om att inse att det kan vara för sent

När allt skrevs lugnt
När allt bemöts med tystnad
En gång
till

Är svårt att tänka lugn
Är lätt att tänka
Var förberedd
Är lätt att tänka
Skydda mig

Är lätt att tänka
Vara först?

Är svårare att tänka
Tro på det senast sagda
Svårare att tänka
Likheterna med förr är en tillfällighet

Ironiskt leende

2009-04-01T22:23:00.003+02:00

Eller sardoniskt.
Möjligen.
Eller alldeles äkta.
En tanke jag inte släppt fram.
Jag vann.
Tänker inte så.
Smakar på tanken.
Den känns rätt bra.
Mer som jag var förr.
Kan vara värt ett försök.

Nu jävlar

2009-03-31T18:08:00.004+02:00

Så jävla trött på allting.
Trött på missförstånden jag tolkar in.
Trött på missförstånden hon tolkar in.
Trött på att inte få ha känslor.
Ifred.
Trött på att min blogg blir recenserad och missförstådd av henne.
Trött på att inte få ha ord, känslor ifred.
Trött på att få höra att jag recenserar och missförstår.
Trött på att inte lämna ifred.
Trött på hur jobbig jag blir.
Trött på att få höra hur jobbig jag är.
Överhuvudtaget trött på jobbigt.
Trött på tomhet.
Trött på att varje avvikelse från det vi vill ha bestraffas så.
Hårt.
Av bägge.
Trött på att inte få vara trött utan att petimetergranskas.
Trött på att inte låta henne vara trött utan att petimetergranskas.
Trött på "Men du..."
Att höra.
Att säga.
Trött på rädsla.
Trött på att veta.
Trött på att tro.
Trött på irritation.
Trött på spiraler.
Trött på Nej.
Trött på gräl.
Det finns bara en enda sak som kan vända detta.
Nolla skuldräkneverket.
Hälften är mitt fel.
Hälften är Lyckliga Hons fel.
Exakt.
Nollställt.
Nu kör vi.
Brum brum på en resa mot mot evigheten.
Typ.
MFEO eller vad vi tyckte en gång.
Yeah, right.
Men det är vi ju.
Så!
Lite jävlaranamma gör susen!
Nåt annat finns inte.
För mig.
Bara att vara och hoppas.
På två.
Då.

Alla kan ha en dålig dag

2009-03-30T08:51:00.006+02:00

En lite låg dag idag. Mycket på jobbet, och sovit för lite. Funderingar. Försöker hitta ljus.

"Jag borde inte lämnat dig", säger Lyckliga Hon att hon förstått om i höstas. Barista borde aldrig blivit något mer än en vän. Han är en parentes*.

* Parentesmetaforen är konstig. Jag insåg vilken helt metafor det kan bli, en parentes finns på bägge sidor om något. Oj vad fel det blev. Jag ska undvika den

Jag antar att det ska kännas bra att hon tycker så.

Men ändå är min känsla så lik som i september. Vi har det struligt (trots en fin helg, så HAR vi det). Jag får ofta höra hur jobbig jag är. Låsta diskussioner. Krig. Han är hennes förstastöd för att få bekräftelse om detta.

Mina vänner reser varningstecken om att hon har samme man hon lämnade mig till förmån för som stöd när hon diskuterar vår relation. Stora varningstecken. Att det är exakt som det var i september, här hon gick direkt från mig till honom. Någon säger att många inte skulle acceptera att någon hade ett ex som så viktig vän. Att jag ska ta hand om mig. Jag svarar att man inte kan reglera vänskaper. Så gjorde Lyckliga Hon med mig för länge sen, förbjöd mig att ha kontakt med mitt ex.

Och över allt - denna bila - denna eviga vetskap om att Lyckliga Hon berättar saker först när det är för sent. Att "Jag älskar dig" och "Jag vill det här" och "Jag ger inte upp" sägs ända fram till "Jag vill inte mer" eller "Jag har varit otrogen". Taskig förvarning, liksom.

Bara att bita ihop och se ljust på tillvaron. Återvänder till i lördags kväll. Då ler jag. Fint. Var det. Fin. Är hon. Bara att hålla tummarna för att hon inte sluter ögonen så som hon gjorde hela förra året och slutar se att jag är fin. Mitt i allt mitt jobbiga är jag också fin. Ett mänskligt kap liksom. Kap med dålig dag.

Att gå med hjärtat

2009-03-29T18:20:00.004+02:00

Jag hade så många bloggtankar i huvudet, men de ville inte tänkas färdigt till något värt att skriva.

Om att jag nog inte är ensam om att tycka det är jobbigt när Frun har ett ex som sin första person att diskutera vår relation. Eller om att det var just så det var i höstas med honom, innan hon lämnade och var med honom istället. Att det är jobbigt.

Eller om oförmågan att vilja men inte kunna, och sitta i hjulspår där skyddandet av det egna gör att jag just skadar mig. Och sårar. Det viktigaste.

Men det var bara en sak som dök upp i huvudet.

Kyssen
närvaron
händerna

Att Hon verkligen var där.
Det var lite för sent när vi gick och lade oss i lördags kväll.
En fråga av mig.
En kyss
En till
En magisk mun som rörde och ville röra.
Helt utan tvekan.
Jag som pratade
Jag som skapade
Öron som hörde.
Ögon som log.
Länge
länge
länge
Och sen hennes ord
Ord som berättade
Ord som fantiserade
Och jag lyssnade
Och jag där
Och hon där
just där
just då
just så.
Just vi

Vackert som en tavla.
Och lite till.

En fråga betyder så mycket

2009-03-26T11:27:00.002+01:00

När man träffar någon ny potentiell partner eller ny vän, är det ofta en känsla folk beskriver för det som känns bra. Man är nyfiken. Det finns en sån vilja att höra alla berättelser och veta mer om personen. Ni vet hur nyförälskade kan tappa proportionerna med berättelser om småsaker.

Men samtidigt är nyfikenheten mest smärtande om den inte är besvarad. Den som bara vill berätta men aldrig frågar, sårar. Frågor som vill veta, instick som vill hjälpa att förstå, det är själva essensen av ett bra samtal. Ömsesidig nyfikenhet, gemensam förståelse, i viss mån delad subjektiv upplevelse.

Jag har saknat frågor. Om vardag, om jobb och mående och stress. Men ännu mer om det som smärtat mest.

I lördags var första gången jag fick frågan av Lyckliga Hon hur JAG kände i höstas. Ja, första gången. Nåt "Jag förstår att det var jobbigt" i julas, men inte mer sen. Det har inte känts bra. Som om hon inte brytt sig. Det vill säga precis själva upplevelsen.

Vad som hände? Det bara bubblade ur mig. En befrielse över en fråga som äntligen kom. Tårögda berättelser om ensamheten, om hur jobbigt det var att hon var så arg på mig, om insikter om det dumma jag gjort, om hur jobbigt att alltid få höra att allt är mitt fel, om alla gånger jag förstod att hon ljög, om vilken ointresserad vän hon var, om att det var en dålig separation även för henne att göra som hon gjorde, om fåniga saker med min sexualitet, och lite om att för mycket av ointresset lever kvar nu.

Men hela tiden om det vackra. Om ron jag kände i hennes närhet. Att ligga sked med hennes arm runt mig, om att en enkel beröring av hennes hand var det som fick mig att orka, det som fick mig att aldrig sluta älska. Det som fick mig att inse att jag aldrig skulle sluta fråga om henne, oavsett om hon aldrig frågar. Och om vissheten i att alltid vilja ligga bredvid just henne.

På slutet grät vi tillsammans eftersom så mycket vällde ur även henne.

Och nånstans mitt i började jag sjunga med i Sofia Karlssons "Stjärnor över Asahikawa". Det var tvunget, eftersom det sa samma sak. Vackert.

Stjärnor över Asahikawa

Jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Det är så mycket som vi tror vi är
men som vi bara fått
av nånting gammalt
som vi tror är vårt
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig
jag vill leva utan galler
älska utan skyddsnät

Så jag ger mig nu
jag ger dig allt
jag vill ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Om du älskar det bästa i mig
om jag älskar det bästa i dig
dina ord och våra toner
dina ögon och mörkret som du
bär i ditt hjärta
gamla sorger som du har med dig
det är dags att börja om nu
det är dags att börja leva

Så jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

(Sofia Karlsson)

Sofia Karlssonkänsla och allsång med dottern

2009-03-24T21:30:00.002+01:00

Solokväll med dottern och tidig hämtning på fritis. Makaroner med pesto och kalla köttbullar. Läxa, fixa disk, och sen bara fråga vad hon vill. Idag blev det inget Tjuv och Polis eller Försvunna diamanten, utan TV-spel för hela slanten. Kul.

Men kvällens höjdpunkt (förutom den nya GB sandwich Stracciatella), var Sofia Karlsson. Hennes nya skiva stod på i bakgrunden hela kvällen. Jag sjöng inuti, och njöt av de positiva vibbar som skivan väcker i mig om mig och Lyckliga Hon (och jag hoppas det väcks även i Lyckliga Hon). Nåt slags romantisk allvarskänsla av att det är fint men att vi bägge har i vår makt att slarva bort det.

Men tillbaka till TV-spelandet. Dottern sjöng med i Sofia Karlsson då och då. Jag gjorde det också. Hon frågade mig efter låtar och jag fick försöka minnas textrader och leta. Det märktes på henne hur glad hon blev av att höra Sofia Karlsson. Hon kommenterade vackra rader, och vi delade, verkligen delade upplevelsen i hjärtat.

Det är en magisk upplevelse att dela musikupplevelse med sitt barn.

Katolsk forskning?

2009-03-22T19:27:00.002+01:00

Jag hörde en nyhet som lät som om den var på låtsas. Som en satir i en Monty Pythonsketch.

Jag tyckte den lät som att pojkar som onanerat mycket löpte större risk att få prostatacancer.

Jag måste ha hört fel.

Annars är det verkligen konservativa kristnas dröm.

Jag undrar, vad tänkte dessa läkare i sitt forskningsprojekt?

John: Shall we ask about masturbation in the questions?
Clarice: Lots of catholic medical research, has implied statistically significant masturbation effect. But I think it was about hair growth on the palms.
John: We'll try and see what happens.

It happened, om jag hörde rätt. Om jag hörde rätt har vi tonårsonanister större risk att få prostatacancer.

Hur är det med de som knullat?

Och hade jag hört rätt?

Söndagsmiddag av Mamman i mig

2009-03-22T19:05:00.004+01:00

Jag är en som vuxit upp med potatis alla veckans dagar, sedan levt på pasta och ris i oändligt många år (mest pasta), och prövar mig nu fram med de många kolhydrater som finns i en modern affär. Senaste tillskottet i den kulinariska paletten är matvete. Gott.

Men när jag hittade en hel fläskkarrébit i affären, var det som om något vaknade i mig. Troligtvis barndomsminnen förstärkt av en massa "klart jag kan". Troligen ville jag leka min Mamma en liten liten stund. Aldrig gjort fläskkarré i ugn. Så jag lånade ihop den delade stektermometern från Lyckliga Hon i väntan på att köpa en egen.

Så när tånnispojkarna skulle komma hem till mig och dottern blev det hel fläskkarré, äpplen, kokt potatis, trattkantarellsås, morötter och äppelmos. Så väldigt mycket uppväxt på 70-talet, fast utan katrinplommon. Jag kände mig. Duktig. Bra. Pojkarna åt så det sprutade ur öronen.

Allt var väldigt trevligt. Väldigt. Och våfflor sprutade också ur öronen. Sen.

Fläskkarré igen! Det är ju inte ens så dåligt för miljön. Vinnvinnvinn.

Öga mot öga

2009-03-20T09:36:00.002+01:00

Lyckliga Hon har en hangup på att jag skapar drama i vår relation och är oförutsägbar i att jag plötsligt kan ha grubblat och vara ledsen och vilja prata. Det ligger mycket sanning i det, men det märkliga är att jag känner och lever i exakt samma oförutsägbarhet.

Plötsligt sådär, kan något fint och stabilt och romantiskt självklart som ligger i luften bara vara ersatt av iskyla och gränssättande utan att jag gjort nånting mer än varit Jag. Ibland på grund av jobbstress och ibland på grund av fan vet vad. Normalt är temat att jag gjort ett fel jag inte vet om och som inte berättats för mig. Jag bestraffas med kyla och tystnad. Så känner jag, i alla fall. Lilla jag som tror på att man ska säga saker när det känns fel.

Eller också dyker en blogg upp av henne som ärligt skriver om hennes känslor, ofta att jag gjort något fel. Det kan vara en händelse som jag tror är utredd, eller som jag inte uppfattat som problematisk, och så plötsligt kommer något som jag inte fått höra på bloggen. Det kan vara allt från hårig muff till vad som helst. (Muff? Inget problem alls, men för några år sen var jag hiskeligt grinig. Vi är överens om att jag är jätteannorlunda. Tydligen behövde jag ett klagomål på bloggen ändå. Enligt mig har hon raljerat mer än jag om det, och skämdes till och med en gång när jag skulle närma mig, så att säga. No problem för mig, i grund, det är annat som avgör och är större problem. Enligt mig alltså. Jag har ju bara min subjektiva sanning att gå på.)

Jaja. Vi har tydligen extremt stora problem med vår kommunikation öga mot öga. Och antagligen är det otroligt korkat att blogga så att partnern vet om det. Vi kanske ska inse det. Eller också berättar man saker öga mot öga först. Det låter klokt.

Fan vad svårt livet är.

Kanske dags att sluta blogga. Å andra sidan lär jag inte kunna övertala henne att sluta, och att hålla sig från att läsa... Nej, det är inte lätt det här. Älska och älskas är svårt.

Hur dansar en katt samba?

2009-03-19T22:05:00.002+01:00

Jag och dottern hade förstakväll i lägenheten. Första kvällen min vecka är alltid speciell. Alltid utan Lyckliga Hon, alltid totalt fokus på dottern.

Vi lyssnade på Melodifestivalskiva. Pappa är populist när det gäller musik. Måns Zelmerlövs låt spelades. Och eftersom dottern älskar Let's dance sa jag att jag visste att han vann Let's dance för några år sedan.

Vi pratade och associerade till Elake Måns i Pelle Svanslös och om han skulle dansa. Julkalenderns Christer Fant-Måns och tecknade filmens Ernst Hugo-Måns blandades när dottern kröp ner på alla fyra på golvet och började pröva sig fram.

- Hur ser det ut om en katt ska dansa?

Jag önskar jag kan förmedla lite av den hjärtlighet som bubblade hur mig när dottern stod på händer och fötter, gick fram och tillbaka i köket och försökte vicka på rumpan. Sen kom:

- Och om det är samba, så skulle det se ut nåt sånt här...

Och jävlar vilket utspel, vilken fysisk charm och vilket hjärtligt skratt från pappa.

Livet är rätt underbart!

Familjerådgivning

2009-03-19T09:04:00.002+01:00

Vi ska åter gå i familjerådgivning. Vi har fått papperen och ska skriva våra respektive frågor och se vad vi är överens om.

Familjerådgivning är inte direkt förknippat med positiva minnen. Förra våren var det ett ständigt förhör av mig för att jag spammade henne. Nästan två tredjedelar av tiden ägnades åt det. Väldigt lite prat av min känsla att hon kände för starkt för Rocky och ännu mindre om Lyckliga Hons avstängdhet i sina känslor och annat.

Veckan efter sista rådgivningen var hon otrogen.

I höstas gick vi bara två gånger eftersom Lyckliga Hon aldrig kunde. Även där ljögs det. Jag ville gå där för att först försöka sära på oss i trohet och hitta vår relation igen. Det ville inte Lyckliga Hon, vilket inte var så konstigt eftersom hon redan var inne i nåt slags relation med Barista. Det var verkligen helt omöjligt att prata med Lyckliga Hon i höstas, eftersom det inte fanns något intresse eller frågor om mig och hur jag tänkte och mådde.

Inte så konstigt att vi pratade förbi varandra.

Nu pratar Lyckliga Hon om att hon ska vara "brutalt ärlig". Tyvärr har den frasen inte direkt positiva kopplingar, utan har när allt var jobbigt inneburit långa kravlistor på saker jag måste ändra om hon ska stå ut. Men användandet av ett ord i det förflutna ska ju inte påverka nuet. Jag hoppas att hon helt enkelt tänker vara ärlig. Alla är värda en extra chans, och jag hoppas att jag kan lägga tråkiga minnen från Då bakom mig, och att Lyckliga Hon har lärt sig något om ärlighet.

En sak till. Jag ska inte spela starkare än jag är den här gången.

Håll tummarna för att det kan bli kloka samtal om hjulspår, kloka frågor om grunden till beteenden och kloka reflektioner utifrån våra egna terapisessioner. Jag hoppas vi kommer ut på andra sidan med ett gemensamt ansvar för vårt Vi. Oss. Relationen.

Det vore fint. Det vore lycka.

Bra

2009-03-18T12:09:00.004+01:00

Bra, känns det. Vi har haft några fina dagar, med lugn byggt på det fina självklara, men också på medvetenhet om bägges hjulspår och problem, men framför allt med tid. Tid, är en viktig del av mänsklig gemenskap för att skapa självklarhet, just den självklarhet som gör Isär så mycket tryggare och lugnare. Jag tror att en orsak att det känns fint mellan mig och Lyckliga Hon är att vi träffats. Efter veckor av försök och vilja att hitta en vardagstrygghet och träffas, är vi nu där och bägge vill. Det har varit både större delen av helgen med alla barn och vi och även komma förbi och bara sova och komma förbi redan till kvällsmat. Att träffas oftare är att träffas lugnare. Det har varit väldigt vanligt.

Visst skolkade vi och tillbringade större delen av en arbetsdag hemma hos mig också. Det var väldigt mysigt att sitta i varsitt rum och jobba. Sen åt vi, knullade lite lugnt och mysigt och sen skolkade vi oss ut i solen och strosade på loppisar och andra affärer. Supermysigt och väldigt väldigt mycket min definition av lycka. Det är just precis den fest i vardagen som visad kärlek skapar. Inget svulstigt, bara ett stort jävla självklart Lugn.

Sånt bygger trygghet och positiva spiraler. Sånt bygger framtid.

Somt skaver, somt återstår att reda ut. Jag ska fika med Mumindalen och hennes barn alldeles strax och Lyckliga Hon tycker att det skaver lite. Hon känner att jag ska tycka Mumindalen är roligare och gladare, och projicerar sin egen rädsla för trumpenhet i den rädslan. Nåja, det finns inget hot i Mumindalen i alla fall. Hon är en vän, och dessutom en vän även med Lyckliga Hon. Fint känns det. Våra hot kommer inifrån, med vår egen odräglighet mot varandra. För mig finns skav kvar om ärlighet och hösten och vad som hände. Det kommer med tiden hoppas jag, och jag ger Lyckliga Hon chansen att berätta när hon tänkt klart.

Det vackraste jag nånsin känt är att Lyckliga Hon är den finaste, roligaste, klokaste och sötaste människa jag träffat. Hon kan få mitt inre att både koka av glädje och rinna sävligt som en sävlig flod. Det faktum att jag hellre träffar min älskade Lyckliga Hon glad och sprallig än lättirriterad och anklagande är ju inget direkt kontroversiellt. Hon känner samma med mig, och bägge bör tycka så. Allt annat vore destruktivt. Men det jobbiga ska kramas, och inte bestraffas.

Som sagt. Vi har bägge i vår makt att förstöra relationen. Men det är bara om vi hjälps åt som den kan bli bra. Det är vi verkligen värda.

Bortom önskedrömmarna

2009-03-16T21:29:00.003+01:00

Det är dags att konstatera fakta. Jul och nyår var inget klokt resonerande att med sunda ögon dra lärdom av tio års relation. Jul och nyår var istället samma gamla nyförälskelse som vanligt, där vi trodde vi fick något nytt, en ny improved version. Vi lyssnade med sådan lycka på vackra ord om insikter och såg vår underbara partner vara sådär precis som vi vill.

Eller inte så improved då. Nån av oss. Back to basics alltså, tillbaka till att reflektera över vad jag projicerade och vad som var på riktigt i julas.

Eller... På riktigt var det ju. När Lyckliga Hon sa att hon lärt sig att kärlek ska visas, var det på riktigt. Och när hon sa att hon skulle vara tåligare och inte lika snabbt ge upp. Och jag kände ju mitt lugn så intensivt. Men vi gjorde väl bägge lite väl optimistiska prognoser om hur lätt det skulle vara. Mitt lugn var uppenbarligen villkorat mot att känna mig älskad. Och så vidare i dödsdansens negativa spiraler. Gamla spår. Förändring sker sällan i hopp. Bara båg bägge två. I alla fall ett litet tag.

För att känna efter vad jag projicerat av mina drömmar, återvänder jag till känslan av nyförälskelse i julas. Vad var det som fick mig att våga? Vad minns jag varmast? Jag återvänder till den Lyckliga Hon som fick mig att våga lita på att förändringen var på riktigt. Och det som dyker upp är inte det forsande flödet av visad kärlek som fick mig att känna mig fantastisk. Inte den elektriska fysiska närhet och laddning som fanns mellan oss. Inte ens alla leenden och blickar.

Nej, det som står där och utmärker sig tydligaste var öppenheten. Att hon kunde erkänna att hon haft fel. Då tänker ni att det drevs av maktkänsla, att få komma en upp. "Ja, jag hade rätt. Där fick du!". Men det hade kunnat stämma förr, men inte då, inte nu. Jag ser inte mig som vinnare i det som hände. Den stora vinnaren var ju Lyckliga Hon. Jag minns henne inte som en svag förlorare, utan som så stark, en som kunde göra bland det finaste som finns. Erkänna att man gjort fel. Och därmed lära sig. Och bli förlåten.

Det är den styrkan jag saknar mest. Och jag tror verkligen inte att den var en projicering av mina önskedrömmar. Jag tror den var sann. Jag vet.

Nästan för nära

2009-03-15T19:32:00.005+01:00

Ibland kryper musik så nära att gråt, lycka och grubbel flyter ihop till något nästan förtrollande.

oolo med katt i Grubblande lägenheten. Jag tar det lugnt och städar sävligt. Jag lyssnar på en av Lyckliga Hons absoluta favoriter, Sofia Karlsson. Hennes nya skiva Söder om kärleken bränner in i mitt hjärta med känslor och formuleringar som får mig att känna allt som är fast starkare. Jag kan inte värja mig för textrader som är enkla och rakt på när skivan verkar skriven för mig och Lyckliga Hon.

För er som inte hört, lyssna, och jag försökte välja en text att skriva om på bloggen.

Jag kunde valt "Smält mig till glöd" om den intensiva känsla som kärleken väcker inuti, "Dina händer (Göteborg)" som är så försvinnande vacker om längtan efter närheten och känslan av det där fina, fantastiska under en kväll och natt som vände allt och gjorde att våren kom i hjärtat, eller "Regn över Årsta" om det ömsesidiga i att åter hitta modet att våga.

Men den jag absolut inte kan värja mig mot är "Stjärnor över Ashikawa" om att svälja stolthet och istället älska, att ge sig i gemenskap och älska även de jobbiga sidorna genom att förstå dem. Precis så här känner jag nu, med en tårögd längtan efter Lyckliga Hon och en otroligt stark längtan efter att för alltid, nu, hjälpas åt.

Stjärnor över Asahikawa

Jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Det är så mycket som vi tror vi är
men som vi bara fått
av nånting gammalt
som vi tror är vårt
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig
jag vill leva utan galler
älska utan skyddsnät

Så jag ger mig nu
jag ger dig allt
jag vill ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Om du älskar det bästa i mig
om jag älskar det bästa i dig
dina ord och våra toner
dina ögon och mörkret som du
bär i ditt hjärta
gamla sorger som du har med dig
det är dags att börja om nu
det är dags att börja leva

Så jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna'

(Sofia Karlsson)

Bara en sak krävs. Nej. Två.

2009-03-15T19:18:00.002+01:00

Jag och Lyckliga Hon gav - äntligen - oss och familjen tid. Det innebär att jag tog lite extra kläder, flyttade in några ombyten i Hennes garderob och vi umgicks och var under samma tak från fredag kväll till söndag morgon.

Effekten? Mestadels självklarhet och precis den lugna vardag vi bägge vill leva i. Trött fredagkväll med en Hon som däckade i sängen trött som en långvandrad gnu. Lördag med det lågmälda mys som bara sysselsättnings- och fixartrötthet kan skapa. Vi och dottern och de två gossarna i en vardag vi älskar.

Några dippar från oss bägge, men vi styrde undan grälen med en annorlunda attityd. Inte minst att hela tiden se att det som bubblar ur mig av rädsla och ledsenhet inte händer då. Det som är mitt skydd. Och att Lyckliga Hons avstängdhet och kyla inte är något hon vill.

Post-operavinnare blev det ett samtal i soffan som började rätt illa. Det var sedvanligt två personer som satt och skyllde allt på den andre, men något, troligen minnen av Vardag, fick oss att lugna och landa i ett Samtal. Ni vet ett sånt där bägge lyssnar.

Då insåg vi det vi självklart vet. Att vi bägge har ett ansvar för att göra detta bra. Sluta med skydd. Sluta med kyla och ointresse för henne, sluta med kritiken mot detta ointresse för mig.

Kort sagt, den torra insikten om att vi bägge skapar den andres sämsta sida. Vi får det vi förtjänar.

Därmed landar vi i det vi bägge vetat sen länge. Att det krävs att vi bägge tar ansvar.

Vi somnade i den känsla som bara naken hud och ord som väcker upphetsning kan ge. Och vaknade till den känsla som bara söndagströtthet, naken hud och ord som väcker upphetsning kan ge. Se min blogg om varför jag längtar.

När jag promenerade hemåt från ett föreningsmöte i eftermiddags var jag trygg och lugn i min känsla att jag kan ta ansvar, jag kan vara så bra som jag kan. Sen dök bilden upp av Lyckliga Hon, avstängd, lättirriterad, och med ännu okända hemligheter som sårar mig. Och då känns det inte lika enkelt. Då känns det osäkert om detta är rätt. Om hon ens vill.

Jag sköt bort tvivlet och lugnade mig. Men ändå står två frågor där, utifrån att vi bägge Vet.

Kommer Hon att försöka?

Kommer jag?

Vem skulle inte längta då?

2009-03-13T15:22:00.004+01:00

Varför sån längtan?
Därför.
Efter pirrig värme i min hand när jag rör henne.
Resonansen i mitt inre när vi kysser.
Frid och studsbollar när hon rör mig.
Total harmoni i den känslan.
Livets mening när hon skrattar.
Den totala närvaron när Hon överraskar.
När vi kan.
När det blir.
Blir.
Är vi.
Efter ljudet, ljuden, svetten.
Efter delad njutning när jag viskar historier.
Förtrollad närvaro.
Samspel.
Förtroende.
Längtan.
Nu.
Så vardagligt och så underbart.
Efter hud som sällan rörs men måste röras då och då.
Efter leendet.
Alltid detta leende.
Meningen, livet, lyckan.
Efter något så roligt
så vackert
att hälften hade varit nog.
Men ännu mer desto bättre.
För att det alltid är så närvarande.
Så fantastiskt.
Och för efteråtet.
Det hudlösa pratet.
Kärleken.
Därför.

Alla sätt är bra

2009-03-13T14:26:00.002+01:00

Städa städa. Flyttstäda. Efterstäda. Anmärkning.

En ugn.
Ajax.
Jag.
Ingen svamp.
Vad gör man?
Lånar en såg och skrapar bort skiten från ugnsluckan!
Filéar bort det sista med en lånad kniv.

Det gick bra.

Tårar och längtan efter att vara omtyckt

2009-03-12T19:23:00.003+01:00

Jag sitter vid mitt köksbord och plockar undan dagens jobbpapper och äter kvällsmat. Jobbpapper är skuffade åt sidan. Jag tittar ut på snö och längtar till Lyckliga Hon.

Jag ska åka dit. Sen, när dottern nattats, för att låta dem få en mysig kväll utan föräldrar som pratar med varandra. Det pirrar i mig av förhoppning om att vi bägge kan. Och vill.

När jag läste Suziluz blogg där hon nämnde mig och Lyckliga Hon blev jag så ledsen. Ledsen för att det aldrig blir enkelt. För att allt vi har gemensamt, all åtrå, alla möjligheter, bara slarvas bort.

Ledsen för att vi bägge återupprepar det vi vet sårar, att ljuga, att prata som vi vet sårar, att anklaga för det vi vet gör ont. Ledsen för att det är ett sånt evigt klagande. Ledsen för att vi är så missnöjda med varandra. Bägge. Inte bara jag.

Kanske är det för att vi har en så otroligt positiv och högaktande syn på varandra, att vi blir jätteledsna när vi får kritik av den andre. Vi beundrar varandra på ett positivt sätt och vet så jävla väl hur underbar den andre Kan vara. Vi vet vad vi kan. Men inte är. Vi gör något fel som inte lyckas få denna ömsesidiga beundran att bli till en lugn kärlek. Istället kritiserar vi för att göra den vi beundrar och tycker om sämre, för att kritiken mot oss ska kännas mindre.

Om hon inte är så bra, så viktig, svider hennes kritik mindre. Eller min. Kanske är det så?

När jag ser på Lyckliga Hon lite på avstånd ser jag en människa jag verkligen blir varm av. Det finns en sån otrolig längtan efter att få leva vår dröm och bara vara, bara göra, bara njuta, bara ha tid. alltid denna tid. Längtan är inte mer än en lång förmiddag i sängen och en lång promenad.

Och all denna längtan efter att hon ska tycka om mig som jag är. Jag är ju sån jag är, liksom. Nej, jag står inte och faller med henne, jag trivs med mig och med mina vänner, men jag vill leva med att vi verkligen tycker om varandra. T y c k e r O m. Bara så.

Jag vill att min charmiga generositet och idérikedom ska vara positiv, inte irriterande, att mitt kreativa pratande inte ska tolkas som integritetskränknigar eller respektlösa byten av samtalsämnen utan som klokhet och intressanta perspektivskiften, och framför allt att hon ska se på mig med den där blicken.

Den som är allt.

Det är den blicken, det leendet, som jag saknar. Inget har någonsin fått mig att känna sån värme.

Jo, en sak. När jag inte är med Lyckliga Hon och vet att Hon tänker på mig och har den blicken, det leendet inom sig. Det är ännu bättre. Att veta det.

Ett problem. Att veta det kräver att minnas det. Att minnas kräver att det är.

Längtar mitt i försiktiga tårar.

Vackrast på avstånd

2009-03-12T17:31:00.002+01:00

Det är snö i min stad. Med datorn i skrivläge och kreativiteten på högtryck har jag skrivit och tittat på snöflingor.

Snöflingorna var både stora och vackra och jag kunde se sol gnistra i dem. Jag ser vit snö på träden. Det är vackert som ett vykort.

Men om jag tittar upp ser jag en annan verklighet. Det är moln, det känns som regn i luften. På marken har snön börjat slaska under människors fotspår.

Jag vänder tittar på trädkronorna. Utan dotter gör sig vintern bäst på avstånd.

Intressanta skyltar och vild fantasi

2009-03-12T10:43:00.003+01:00

Jag var ute på stan och gjorde lite ärenden och passerade en frisersalong. Jag såg två skyltar, och uppenbarligen var jag i en kreativ fas.

Harborttagning

Pungerbjudande

Harborttagningen var förstås frisersalongens slarvigt skrivna skylt, med en så liten ring över att man lätt tänkte att nån jägare från en tecknad film erbjöd villaägarna att rensa upp i grannskapet. Eller kaninernas hämnd?

Pungerbjudandet var mer kreativ felläsning. Jag tror det var en klädaffär faktiskt, men jag fick i min vilda fantasi för mig att det var frisören som hade rabatt på selektiv hårborttagning.

Man har verkligen inte roligare än man gör sig.

Och apropå kickar med Lyckliga Hon. Att skratta så tårarna rinner är inte helt fel.

Dejtingkremlologi

2009-03-12T08:34:00.005+01:00

Det här är ett så vanligt tema på singelbloggar, men det finns ju även i förhållanden, det där med obalanser i vilja, och om man ska ringa eller inte ringa, hur länge ska man vänta innan man svara på ett SMS. Kort sagt, dejtingkremlologi! (Ni vet när man tolkade hälsan hos sovjetiska ledare på deras minspel vid parader.)

Alltså ibland undrar jag. Efter en jul och en inledande tid av balans hamnade jag och Lyckliga Hon så fort hon flyttat in i våra gamla trista roller av fråga - svar. Jag frågar, hon säger ja eller nej. Ni som följt oss vet. Under lång tid satt vi i att jag visade intresse, frågade om att göra saker, om jobbet, om att göra saker och om sex. Lyckliga Hon hamnade i rollen att säga ja eller nej. Rätt ofta nej. Jag visar vad jag vill, hon tiger. Jag känner mig ratad. Hon kan ta mig för given och hon känner sig både tråkig och förföljd. Destruktivt för bägge.

Både förut och när vi var isär i höstas, sa alla mina vänner att jag skulle sluta vara så övertydlig med vad jag vill, att jag skulle ta steget tillbaka eftersom jag satte mig i ett underläge att ständigt ge henne chansen att säga nej. Börja spela spelet, sa dom faktiskt. "Det är så trist, men det är ett spel." Dom tyckte jag skulle skydda mig mot att behöva känna mig konstant ratad.

Jag har försvarat mig med att jag inte vill spela spel, att jag tycker att man ska visa sin vilja och sina positiva känslor. Säga att man vill träffas. Säga att man vill knulla. Fråga om man vill se film. Fråga om jobbet. Men när vi nu sitter i samma gamla roller vet jag inte. Jag frågar och frågar om Lyckliga Hon vill sova här även vardagar. Svaret alltid nej. De gånger vi träffats har det varit för att jag kommit hem till henne. Som igår.

Samma roller. Jag frågar. Hon säger nej. Jag känner mig ratad. Jag vantrivs.

När vi blev tillsammans igen och Laptop fick veta om min nätflirt med Mumindalen, såg han direkt sambandet att Lyckliga Hon blev rädd och ville ha mig när hon inte längre kunde ta mig för given, och sa torrt. "Jag trodde vi hade kommit längre än till tonåren, men det har vi uppenbarligen inte."

Vad gör jag? Börjar spela ointresserad för att väcka hennes intresse? Börjar vara sån jag inte vill? Börjar vara sån som jag tycker dödar kärlek och lust och värme? Jag har börjat med att försöka prata om frågan.

En och en halv timmes som ett steg framåt

2009-03-11T22:35:00.004+01:00

Springnota från jobbet.
Bussresa.
Inköp av två semlor.
En cykeltur.
Ringa på en dörr.
Kramar.
Kaffe.
Kyssar.
Mer kyssar.
Ner på knä.
En säng.
Mer kyssar.
En rynkad panna.
En ömsint fråga.
En ond mage.
Mer kyssar.
Självklarhet
Gemenskap
Kärlek
Njutning
Vi
Vi
Nu
Nyss
Framtid
Självklarhet

Vad var det som hände?

2009-03-11T11:02:00.002+01:00

Lyckliga Hon har varit, och är, förtegen om sina känslor under sin höst. Hon har antytt att hon insett att hon inte hade behövt lämna mig. Det är intressant och jag väntar på fortsättningen.

Hon har svårt att svara på varför hon separerade på ett sätt som hon själv inte skulle vilja att jag gjorde, byggd på slutenhet, lögner, ilska och dålig vänskap. Hon säger ständigt att hon inte riktigt förstår varför hon gjorde som hon gjorde. Varför hon var en så ointresserad, arg ”vän” mot mig under separationen, varför hon flydde till något med Barista, trots att massor av känslor fattades, varför hon inte vågade vara ärlig, varför vårt aldrig fick chansen.

Jag har ställt frågor till henne om detta. Kloka, genomtänkta frågor som jag tycker siktar framåt för oss, för vår framtid byggd på tillit och inte misstänksamhet. Få eller inga svar.

”Jag förstår lite, men inte allt”, säger hon. Jag väntar på fortsättningen.

Med tanke på att hon konsekvent varit förtegen, och med tanke på att hon inte vet, känns det inte bra. Jag förbjuder henne inte att träffa Barista, men jag vill i första hand höra henne berätta om vad som hände och varför, för att kunna lita bättre på att det inte händer igen. Det gäller både vår vänskap, vår kärlek, hennes syn på vår relation. Det gäller vår framtid.

Mycket, för mycket, alldeles för mycket mellan oss, är ju så igenkännligt från i höstas. Och då vet vi hur det gick. Att prata om sånt här är att hjälpas åt för att undvika att förstöra vårt.

Ett liv

2009-03-11T10:00:00.003+01:00

Jag känner så väl igen där vi är.
Rollerna,
maskerna
det destruktiva spel som nu spelas på två scener.
Samma repliker.
Samma beteenden
Samma missförstånd
Men två lägenheter.
Samma skit, olika avstånd

Bägge spelar rollen av förfördelad.
"Du bryr dig inte om mig".
Alltså krigar bägge stenhårt
destruktivt
för sitt perspektiv
sina känslor
sin beskrivning.

Jag spelar rollen av uppsökande
initiativtagare
Lyckliga Hon rollen som avmätt, tveksam nejsägare.
Trivs någon av oss?
Nej, jag tror inte det.

Jag ges rollen som kicksökare
vilket inte ens stämmer.
Jag ser och vet att jag hamnar där
men bilden på hennes blogg är så mycket värre än verkligheten
jag vill ju leva i samma lugn som Lyckliga Hon.
Jag vill sitta bredvid eller i varsin lägenhet
och bara veta att vi finns.
Att vi älskar.
Bägge.
Älskar.
Visar
Tillit
Lugn
Förlåtande
Klokhet
Skratt

Att inget är bråttom, men att vi ändå
just för att vi inte har bråttom
gör varje dag till den fest
som den ömsesidiga kärleken faktiskt är.

Det är det liv jag vill
med den mest underbara jag träffat

Rätt sätt. Och fel sätt.

2009-03-10T22:25:00.004+01:00

Jag skriver ofta om att man måste hjälpas åt när någon sårats. Inte minst om man gjort fel, måste man ta ansvar för konsekvenserna av detta. Göra bra, som man säger på dagis.

Varför blev Mumindalen så enkel plötsligt? Från oresonlig ilska och falska anklagelser av Lyckliga Hon till att vi bägge fått en vän som vi träffade i lördags och konstaterade att vi ser fram emot att träffa mer.

Kan det ha att göra med att jag efter att först ha valt att överfokusera på att skydda mig mot anklagelser fokuserade på att lyssna på och ta hänsyn till Lyckliga Hons rädsla? Jag var rak och ärlig med mina kontakter med Mumindalen, och uppmuntrade att de tog kontakt.

Varför blev Barista så jobbig? Visst, han var ett ex, medan Mumindalen var en flirt som aldrig ens blev. Visst hoppade hon direkt från honom till mig. Visst, men det verkar finnas annat.

Kan det ha att göra med att Hon ljög om att hon åter kontakt med honom?

Kan det bero på att Hon inte insåg att ett väldigt färskt ex, kopplat till att man sårat partnern, är känsligt och aldrig helt ofarligt?

Jag kanske är spårbunden om min lösning. Men jag tror väldigt mycket på att en krisande relation, oavsett vilken kris det handlar om, kräver att man hjälps åt.

Jag känner starkt för att det väldigt viktiga att ta ansvar för sig själv, är väldigt mycket lättare om man får hjälp.

Jag känner att jag hjälpte Lyckliga Hon genom hennes rädsla. Den hjälpen känner jag inte att jag får.

Så jävla trött på mig själv och alltihop

2009-03-10T18:20:00.009+01:00

Lessna killen skrev något klokt på Hennes blogg, om att det subtila är så viktigt i ett samtal om saker som är jobbiga. Det kan räcka med rätt tonfall för att ett samtal ska ta rätt vändning och bygga trygghet och framtid, och fel tonfall för att en ledsenhet ska känna sig övergiven och gå ut i ett futilt sökande efter den ledsenhetens bekräftelse.

Ledsenheter och rädslor är som små barn och måste klappas och kramas försiktigt för att våga se sig i spegeln utan ledsenhet och rädsla. Den som sårat har en viktig roll i detta klappande och kramande.

Jag tappade min kontroll när hon diskuterade sin resa till Baristas, Genus och Rockys hemstad idag. Jag lät min ledsenhet bli till pikar, ilska och ifrågasättanden. Det är väldigt dumt. Ledsenhet gör sig bäst tyst och som en längtan efter en kram som ger den som gjort ledset möjlighet att visa att hon förstår.

Men nånstans är min ledsenhet och rädsla jävligt begriplig. Lyckliga Hon har ljugit mig blå så det räcker och blir över. Svek som att ha varit otrogen en vecka efter vår sista familjerådgivning och att ha ljugit även i höstas under familjerådgivningen, är inte helt lätt att glömma. Att återuppta kontakten med sitt ex Barista och inte förstå att det var lite jobbigt för mig och att välja att inte berätta det, spädde på min rädsla. Det sista skedde för två veckor sen, inte i ett avlägset förflutet.

Det är mycket rädsla för att det är sån hon är mot mig. Att det bara är en tidsfråga innan nästa lögn, nästa svek. Självklart är inte förvandlingen här enbart hos mig, den är även hos henne. Den som blir sårad ska inte vänja sig vid att såras. När beteenden som förut sårat är en del av nuet slits såren upp. Både hennes ilska och hennes slutenhet är tyvärr en del av nuet. När empatin och ärligheten råder läker såren istället. Det krävs Hjälpas åt för att komma förbi stora sår i en relation.

Historien gör mig överkänslig för vissa tonfall. I det här fallet räckte det med en tendens till ett sånt tonfall. Hon sa att hon inte tänkt på att träffa Barista.

Mitt inre reagerade direkt. Jag trodde inte på henne. Och jag tror det var ett missförstånd som vi inte lyckades reda ut. Mina frågor missförstods, och hon gick i försvar och bägge blev irriterade. Hon tycker att hon sa att hon bara syftade på DEN resan. Men det var inte vad hon sa. Och den slutenhet jag då uppfattade stämde. Hon hade visst tänkt att hon vill träffa honom. Men inte då. Så, mitt missförstånd var alldeles korrekt. Fast helt fel. Om ni förstår.

Det är tamejfan inte lätt att leva. Ett missförstånd, en fråga om ärlighet och sen lite fel tonfall, och så ännu mer fel tonfall. Helvete vad jag hatar mig själv. Och så trist det är när det blir så här.

Just nu sitter jag här, ensam, och minns när hon smällde igen dörren och gick. Hjulspår på jävla hjulspår, bland annat i form av att hon tystnar och smäller igen dörrar, och jag söker kontakt. Jag blir körd på porten hemma hos henne med "Ta på dig kläderna och gå, och kom aldrig mer tillbaka."

Nej, det är fan inte ens fel att två kommunicerar uselt. Skärpning för helvete. Det krävs två som hjälps åt om det här ska gå.

Det jag kan göra är att berätta, och ge henne goda möjligheter att bemöta min ledsenhet, och slippa bli arg på min ilska.

Orkar liksom inte riktigt

2009-03-08T23:20:00.002+01:00

Sitter i en skön fåtölj och orkar inte riktigt skriva om känslan.

Det finns både hastiga ord och välsorterade tankar som vill ut men inte orkar.
Tröttheten efter allt bärande och städande sitter i kroppen.
Sitter i tanken.
Den mysiga fredagkvällen med min mamma, dottern och Hon.
Somna bredvid.
Somna bredvid
Sova bredvid.
Vakna varm och fin.
Vakna med sånt som gör livet värt att leva.
Lördagens bärande, packande, fixande.
Fika på vardagsrumsgolvet med Lyckliga Hon.
Lördagkväll med Mumindalen och hennes barn.
Jämnåriga.
Blyga barn och lite nervösa vuxna.
Och sen, barn framför en TV.
Och vuxna som bara pratade.
Och kunde fortsatt ännu.
Somna bredvid.
Somna lycklig.
Vakna varm och fin.
Vakna med sånt som skapar leende minnen.
En hel söndag av bära fixa städa.
Köra bil.
Bära.
Packa.
Köra bil.
Energibrist.
Bära mer.
Klart.
Dottern som är så mogen, så stor, så generös.
En trött pappa som gråter av glädje.
En trött pappa som somnade i soffan.
En glad pappa som läste saga.
En lycklig pappa som är där han vill.
En Lycklig Han med en varm mage.